Den bästa tiden är nu

´2009 ska bli mitt stora år´, sa Victor till mig över lite uppvärmd thaimat natten två dagar efter julafton. Vi pratade om nästa år. Det året som spås bli det tyngsta i karriären för ganska många. Han drack cola, jag drack öl. Det fanns en kvar i kylskåpet för mig som hade kört runt hela kvällen på kärt folk.

En liten ljusstrimma trängde upp från bastun nere vid sjön. Vi skulle basta sa vi när vi kom dagen efter julafton. Det blev inte så. Vi hade så mycket annat att för oss.
Farmor såg kry ut när vi hälsade på. Hon bar rött med stil och sa att balansen och synen inte riktigt är vad den brukade vara. Elsa är en fin kvinna - stark och stolt. Hon ville promt ge Anton gammaldags vörtbröd. Han tackade nej elva gånger - då frågade jag honom om han inte skulle ta en macka ändå. Vi skrattade och han slog mig på njuren.
Det gjorde lite ont.

Victor menar att man bygger upp, lägger upp, för det som ska komma. En vis tanke. 2008 framspelning - 2009 avslut. Med lite skicklighet inom ramen. Vi enades om att finanskrisen är jäkla trist. En fadäs för många, men inte för oss. Vi äger inget, har inget på banken och saknar lån.

2009 ska bli året då jag:
* Hittar mitt nya hem
* Skapar en svensktopphit
* Håller coctailfester
* Håller ihop
* Producerar det där musikprogrammet i mitt huvud.

Ja - så blir det.

MS

Rocky Dennis + Martin = Höst

Rocky Dennis var hemskt ful. Han såg nästan ut som ett djur. Han hittade en kärlek, det sprack. Han tog livet av sig. Det tror jag är plotten kring Rocky Dennis, det och att Cher är hans mamma (i filmen) men jag vet inte för det var hemskt länge sedan jag såg den.
Vi var på Riche igår. För första gången på evigheter och definitivt första gången denna höst. Magnus Carlsson spelade Jens Lekman, vilken låt minns jag inte riktigt men vi sjöng till den och gjorde det väldigt högt. Det är skönt när en låt spelas väldigt högt när man är ute och vill sjunga med för då kan man göra det utan att någon egentligen hör hur man sjunger.

Höst = Rocky Dennis
Välkommen = Jens L

I morse var jag så där bakis som pappa sa att jag skulle bli när jag blev äldre än dom tidiga kaxiga 20 och något. David låg på soffan och snusade för att han inte orkade gå hem när vi kom till söder. David skulle hjälp vänner att flytta. Inte jag. Jag åt några mackor som Henrik glömde igår och kollade en halv säsong Scrubs och på en smuts i taket.

Det är stopp i mitt avlopp så när jag duschar stannar vattnet på golvet och rinner ut vid handfatet. Det är skitdumt och gör att jag inte kan gå in och lägga håret med strumporna på och sen förstås också för att det just rinner ut och blandar upp sig med golvet i övrigt.

Då, efter att jag valt kläder, valde jag Rocky Dennis för att sjunga till i duschen och välkomna mig ur.

Jag valde Rocky Dennis. Undra om han vet?
Jens tänker på Rocky fast även han tog död på honom (taskigt) och sjunger om det i låtar som ´Jens Lekman´s farewell song to Rocky Dennis´.
Jag lyssnar på den nu, den är fin och lite sorglig. Jens visslar lite och sjunger om lögner och sin mamma.
Så gillar jag också ganska mycket handklappslåtar som ´I saw her in the anti War Demonstration´. Den låter lite gladare och handlar om en tjej som heter Emelie och om pannkakor.

Det är fint. Det är höst.
Ricardo gör bästa pizzan på Söder, kanske i Stockholm. Undra om jag kan få honom att spela Rocky Dennis tributes medan jag äter en Parma och dricker fanta?

(Nu är det en handklappslåt som heter

Bild

Min faster har en pocketkamera med film i. Eller oftast är den full med bilder och måste bytas eller så är batterierna dåliga. Det tycker jag är charmigt. Hon tar 36 bilder och byter film. Först hos framkallarna får hon reda på hur det gick. Vilkas ansikten som blev suddiga eller sagolika.
Hon heter Marianne min faster men jag kallar henne Majsan. Hon gillar att ta kort, många och gärna uppställda bilder. Vi ska stå i grupp och le eller säga något ord som ger oss roliga och trivsamma miner. Pappa tycker oftast att det tar alldeles för lång tid när hon ska ställa i ordning för en bild.

Det är kul och känns jäkligt ärligt. En bild blir vad den blir. Ett ögonblicks verk.

Förlorare - jag?

Vi är förlorare vi två sen vi var 17 år spelas genom mina alldeles för stora högtalare för den lilla stereon som håller dom med ljud. Den är rätt gammal och har minidisc-fack och lyser med grön nyon. Fjärrkontrollen fungerar fortfarande men jag vet inte var den är för den är borta sen länge. Så jag har inte så stor användning av den längre. När jag tänker på det vet jag faktiskt inte om den funkar eftersom jag inte vet vart den är. Kanske har en bil kört över den eller väta förtärt den.

Tänk om vi är förlorare sen vi var 17 år? Det är mer än elva år sen för mig (mindre eller mer för andra beroende på hur gamla dom är). Tänk om det vi trodde inte är det som det är eller blir. Tänk om jag gått helt åt fel håll i elva år. Det är ganska långt åt fel håll. Kanske ett varv runt jorden.
Tyvärr har jag inte tagit den tiden åt att åka runt jorden. Däremot har jag blivit journalist och tv-producent på fina skolor. Folk säger att det är bra och att det kommer lösa sig när som helst. Troligtvis funkar det lite som med tjejer när jag var tonåring och ansiktet inte riktigt hade vuxit ikapp kroppen (eller om det var tvärt om?)
Pappa sa i vilket fall att kärleken kommer när man minst anar det. Nu säger han att det är tillfälligheterna som ger karriären ny fart.
Pappa! Jag är förvirrad.

Kärleken har jag hittat. Men det var inte när jag minst anade det. Istället hade jag letat i alla städer för att hitta en tjej att ta till mitt hjärta. Kanske är ett samtal jag tog idag den där tillfälligheten jag väntar på. Den tillfälligheten kräver mod och lite tur och skulle ta mig tillbaka i rutan.
Det var lycka när jag var 17 år - att stå där och smila och bli bjuden på fest.

Det bästa med i-pod är att man sätta hela skiten på shuffel. Då spelas det musik i väldigt många timmar. Tyvärr blir det ibland en dålig låt eller två på raken som man måste snabbshuffla.
Spelade vinyl innan på min andra stereo. Den har inte shuffel och bara fem-sex låtar per sida. Det blir ett himla springande för att lägenhetens boxliknande tystnad inte ska äta upp mig.

När jag stryker och städar och drömmer lyssnar jag helst på trallvänlig musik. Helst Håkan eller Ulf. Ibland GangStarr.
För elva år sen hade jag inte hört GangStarr eller Håkan.

Tur att jag valde att höra dom.

Omtänksamhet

Det behövs inte så mycket för att en dag ska bli bättre. Att prata med hon som är den alldeles speciella lyfter ofta ganska mycket saker som skramlar över mitt bröst. Eller när en god vän skickar en favoritlåt över internet och hoppas den ska pigga upp mig.
Francoise Hardys ´Tous les Garcons et les Filles´ finns här: http://www.youtube.com/watch?v=rQdyaeS1rwQ.

Ta en kik. Det är det värt kan jag lova här och nu.
Och får du tid över glöm för allt i världen inte att gå in på www.LyckligaVi.se för lite inspiration i vardagen. Där ligger några filmer och intervjuer som jag gjort och som jag tycker mer och mer om.

David sa det, så han gjorde

Det har ju inte bloggat på länge, så du inte har, sa David och läppjade på en folköl med blicken mot vad som skulle bli norrbaggen Riises ljusröda fall rätt i gräsmattan. Nä, det har jag inte så jag inte så jag inte har svarade jag och mässade övertygande om Liverpools förträfflighet hemma på Anfield Road. Alltid 1-0 hemma när det drar ihop sig och så spela tätt tätt borta är melodin fortsatte jag och sjönk belåtet längre ner i soffan.

En viss person som inte är smålänning brukar alltid härma mig och håna oss centrala smålänningar för att vi har en benägenhet att bekräfta oss efter varje mening med, så jag har.
Ett målande exempel kan se ut så här. Jag har börjat blogga igen, så jag har.
I Jönnet envisas de med att säga, ååå sa(å)nt du vet.
Som i, jag var ute med bruden igår ååå sant du vet.
I Kalmar höras, å dee, efter varje avslutad mening.
Som i, Kalmar leder allsvenskan å dee
Vad de säger i västra Småland mot Halland vet jag inte för de är lite lömska där och jag har aldrig riktigt tagit den delen på allvar.

Hur som helst så poppade vi popcorn. Det är billigt och vilket är bra för oss smålänningar. David menar att det är enkelt också. Det tror jag vad jag vill på men gott var det och så fick vi röka under köksfläkten innan jag gick.

Rödtotten Riise skallade in 1-1 på vad som brukar heta matchens sista spark. Det blev en nick och synnerligen olyckligt för den nyss inbytte norske playboyen.

Men så är det eller som en god vän i Växjö brukar säga; Sometimes you win, sometimes you lose´.

Det blåser i Malmö

Malmö är en vindig stad. Det blåser en himla massa vart man än står eller befinner sig. Nere i hamnen kunde vi knappt gå upprätta och inne i stan blåste mitt paraply sönder när en pust tog lusten ur mig. Men dom salta stänken är samtidigt fantastiska för lungorna och helande för själen. Stockholm har sina kobbar men sydkusten har havet, sanden, kusten och hela vägen över till Danmark ligger öppet.
Vi var nere i Skanör idag nere vid stranden där vågorna rullade in med sitt skummande vrål. Det var speciellt och kändes i hela kroppen när vinden vrålade in från havet och tog med sig det som ligger där och luktar tång och kanske något annat som havet för med sig. Kallt men samtidigt varmt och drömskt och så undrar jag alltid vad som döljer sig där borta. Danmark är svaret men jag vill att det ska vara lite svårare än så. Kanske ett annat land på väg mot ett annat liv.

Verkligheten var med oss idag för att vi jobbade. Men friheten följde med och höll mig i handen. Jag ville inte släppa. Det gjorde jag, men bara för en stund. Friheten och havet är det som jag saknar i min lilla etta med en tjockis över och en fyllis under. Havet och jag och kärleken hör ihop idag och för alltid.

Sveriges tuffast tjej

Mitt slutprojekt som Tv-Producent på Dramatiska Institutet handlar om lycka.
Om saker folk gör som gör dom lyckliga.
Det kan vara att spela stumfilmspiano, blir modeikon, träna för ett långlopp på cykel eller bli bäst i Thaiboxning. Det ska bli åtta filmer som alla kommer ligga på en hemsida innan den 14 april. Jag och Markus var och filmade den tredje idag. Om smarttuffingen Johanna på en klubb nere vid Södra station.



Vackert, skört och intelligent var det vi fick se. Reportage blev vad jag hoppades och kommer bli en av dom små små juveler som kommer kröna LyckligaVi.se.

Upptäck vardagen

Ibland när jag måste göra saker som är tråkiga men nödvändiga så tar jag hjälp av telefonen. Jag kanske måste pendla någonstans eller uträtta ärenden som binder mig vid en och samma plats. Det finns en rad olika funktioner som är mer än roliga att fippla med på lite nyare varianter av mobiltelefoner.
Quadrapop, spelet som är misstänkt likt Tetris, får jag lixom aldrig nog av. 258 432 poäng är mitt rekord, på de fyra platser som följer är ingen poängsumma lägre än 121 459 vilket jag har jobbat hårt på och är mycket nöjd med.
Men det jag kanske är mest nöjd är den senaste funktionen som helt lyft mitt telefonanvändande till nya höjder. Det går att ha en video som ringsignal, en video där det spela musik och visas bilder på skojiga saker.

Givetvis grävde jag fram ett fint minne och något som verkligen passar som just min ringsignal:

Krendig Hövding Discokuk

Ord är fantastiska. Hur de för en del kan smakas på till leda medan andra inte ens kan skriva ihop de enklaste svenska ordet eller undvika att skriva han eller hon tusen gånger på en mening.
Under senaste veckan har jag sprungit på tre underbara mycket användbara:

1. Krendig - Gustav skulle säga något på en förfest men hade tänkte lite för långt och pratat lite för långsamt för att få ihop ordet som skulle binda samman resonemanget. Han ville troligen säga trendig men kom på att kreddig kanske var bättre valt och det blev krrreeendig.

2. Discokuk - att det funnit något som heter discofitta har jag vetat i rätt många år nu men bara häromdagen kläcktes även ditot för mig. Och när jag tänker på det är det ju hur logiskt som helst. Regelbundna duschar är ett bra medel för att undvika epitetet.

3. Hövding - det är några år sen jag läste ordet första gången i en bok om Stureplan som jag fick av en stammis på Teatergrillen. Men jag trodde aldrig att det fanns på riktigt, snarare att det användes för att spä på nidbilden av hur delar av Stureplan fungerar socialt som strukturellt.
Men så kom det i meningen - jag brukar komma in gratis på dom flesta ställena, vakterna känner igen mig som en hövding. Hövding? Ja, en person som har med sig många bra gäster i sitt följe när han går ut.

I en mening skulle jag kunna använda orden på följande sätt: Någon hövding är jag då rakt inte när jag går på lokal även om en del kanske möjligtvis ser mig som aningen krendig i dom bästa av skuggor.

case closed.

5 x Lycka

1. Det visade sig idag att materialet jag filmade i Malmö med omnejd på cykelpojkarna blev alldeles utmärkt. Det gjorde mig lycklig när jag satt i skolan och lyssnade till mixat regn och cykelljud.

2. Allt har löst sig inför morgondagens inspelning som kommer handla om vad en ung kvinna hittar för lycka i att slå andra hårt över hela kroppen.

3. Två personer är inbokade till min intervjuserie som ska ligga på hemsidan. Två riktiga förstahandsval som dessutom av en slump kunde samma dag.

4. Aldo längtar till att vi ska komma ner, hälsa på och filma i hans fantastiska italienska lilla värld i Skanör till helgen.

5. Klockan är lite efter tio, jag är mätt och ska snart gå och lägga mig.

Ibland är det så enkelt.
Men pass på, annars kan det smälla till rejält. Och då kanske all cement rinner ur sin form på ett bygge när allt gick så bra.
De sa en vän idag som haft ett bra flyt och sen en smula motgång. Han är klok minsann.

Resa Malmö-Stockholm

Första biten galen sång till blandat 60-tal samt Pulp, Queen, Bowie och The Cure. Sen tanka och kissa vid milstolpen utanför Helsingborg och köpa en bubbelvatten. Väl i bilen igen med farthållaren runt 134-135 km/h spelades 19 låtar Håkan Hellström från de tre första skivorna med tillhörande sång och trummande och ett exakt cymbalslag som fick en bil framför att lägga sig snyggt i vänsterfilen.

Någonstans i höjd med Ljungby blev jag åter så kissenödig att jag var tvungen att slänga in bilen på en avfart och stanna vid en stoppskylt och det var i Grevens tid så att säga.
Efter Gränna är jag skapligt uttråkad när ser jag ett hus komma åkandes på vägen och då kan jag inte motstå frestelsen:


Trots att det var rasande trångt och lite trixigt att både ratta Focusen i rätt körfält och hålla focus på kameran så tycker jag mig ha fångat en ärlig och rak E4:an scen.
Sex timmar i bil helt ensam är så tråkigt och känns verkligen som en evighet även om P4 med oslagbara Radiosporten alltid lättar upp något... ´å de var fine young cannibals här i Radiosporten som ska ta och sticka in några akutella bandyresultat´. Det är något magiskt med musiken och snacket som värmer på resa.
Försökte lyssna en smula på P3 också men det var katastrof som vanligt. Någon hyperenergisk veganvänstergöteborgare skulle göra upp med världen eller om det var så att han skulle reda ut något förhållande eller dylikt. Kul, verkligen - P3. Verkligen.


Så när Södertälje tonade upp och lämnade kände jag mig hemma. Och det med all rätta efter att ha tillryggalagt 65 mil i Schlagerfolkets egen familjebil.
Sen en puss eller två och varm säng med liten ängel.

Smoke Rings

Leif ´Smoke Rings´Andersson höll i jazztyglarna och gav Sverige vispar och ståbas under 39 år i Sverige Radio. Att han fick smeknamnet och blåste fantastiskt runda Smoke Rings är så klart helt otroligt koolt och synnerligen odödligt. Tyvärr inte på ett på ett bokstavligt plan då han dog tre dagar efter att han sänt sitt 1786:e ´Smoke Rings´ den 14 november 1999. Sven Jerring är tvåa i den ligan med avseende antal program på Sverige Radio.

Nu vill jag inte ens till hälften påstå att vi är lika koola som nämnde Smoke Rings, men bilden är magisk. Tre pojkar, tre liv, tre öden och tre cigaretter på en bänk en natt i Malmö. Det blåste inte en sekund i staden som annars är känd för att blåsa liv i det mesta.

Jag borde inte röka egentligen. Det är det här med snusningen, att jag har slutat sen nyårsdagen och bara fuskat två gånger. Röka är liksom inte bättre.
Men Smoke Rings vet att det är snyggare.

Cykelknäckeliknäck

Jag var med Team Solde längs havet idag. De cyklade och jag satt mest i en baklucka stadigt framförd av Terrific Tobe som han fortfarande heter. Men vid ett tillfälle begav jag mig genom ett taggigt snår upp på en kulle för att filma cykelpojkarna med lite distans. Då såg jag en hjälm närma sig med en kamera i näven.
Johan.

Han skulle bara ta några bilder från dagens övningar. Han knäppte och jag frös.

Och jag vill mena att han gjorde ett synnerligen bra jobb.

Mobil diktafon

Ofta får jag bra tankar när jag har som minst möjlighet att förvalta dem. Som när jag precis ska somna, är utan penna på ett kaffé med vänner eller under påverkan av alkohol. Det sistnämnda var en stor del av den senare delen av helgen nere i staden på ena sidan av den lång bron till det andra landet.
Diktafon.
När de bara står där, kalla och runda och fina så är det svårt att hålla fingrarna i styr och räkna hur många som egentligen slinker ner. Det blev några stycken vet jag som slurkade sig ner tillsammans med stark danska tillbehör.
Då plötsligt strömmade det till och jag behövde verkligen en diktafon. Men jag hade ingen och bästa var väl det för så mycket folk och höga tillropa som lokalen bar så hade jag ändå inte hört något som spelats in dagen efter.

23 februari 2008
02:23 Solde Kaffebar, Malmö
´Det finns få saker som är så äkta som att stå inför det som händer just som du står framför och känner känslan handen och vinden.´

9 februari 2008
03:44 Riche, Stockholm
`Om det finaste en person klär upp sig till fest bara är okej eller lagom för mycket. Hur ser den då ut till vardags. Jag tror gräset rätt ofta är mögligt på andra sidan`

Tankarna som smyger sig fram på fyllan är ofta av det märkligare slaget. Det kan var idéer, påståenden eller bara saker som klurat sig fram och tagit över för en stund. Då är det bra att ha mobilen och smsa till sig själv per omgående. Ibland är det genidrag som dyker upp, oftast är de absoluta genidrag just när de dyker upp men betydligt mer sällan i ett mer nyktert tillstånd.
Märkligt men magiskt (och kanske ibland något tragiskt) helt enkelt.

Johan sopar

Soldes födelsedagskalas var en helt fantastiskt trevlig fest. Alla var där och vi drack gammaldansk och öl och skrockade och skrattade. Idag har vi filmat Team Solde Cykel och det har gått alldeles utmärkt bra.
Material till min andra film av åtta är inspelat. Det blir en dokumentär film med mycket smilband.

När vi kom tillbaka ordnades Sveriges kanske bästa kaffe och sen städade vi lite.
Johan sopade:

Tragiskt och lite magiskt

Solde fyllde två år, det var magiskt. Helt galet fullt med människor och en fantastisk kväll tillsammans. Skönt att vara nere i södern igen och mysa med människorna är tycka om. Solde var fyllt med folk och stämningen i topp. Jag saknade en person men hon finns snart i närheten. Det är härligt.

Jag snurrade runt i fyrknäppt kavaj, sidenfluga, smokingskjorta och putsade skor.


Det var minst sagt en charmant kväll som vi avslutade på det mer än legendariska stället Stippes. Där kan man äta riktigt feta hamburgare med bea och titta på folk som äter och är på väg hem.
Surrealistiskt kan man säga möjligtvis och för mig utan bakgrund definitivt tragiskt och inte det minsta magiskt.

Kanske är han glad för att han får göra som han vill och spela och träffa andra som gillar spel på en snabbmatskedja i en blåsig stad när kontinenten. Kanske är han förlorad - helt - till spelet.

Roadtrip - Malmö

David och jag.
Doktorn och producenten.
I en Ford Focus med 65 mil framför oss.
Vi kom inte iväg i riktigt god tid som vår föräldrar skulle sagt- men - det finns cigg, ett fullt cd-case, sjukt snygga outfits i väska och ett vargagrin på läpparna så det blir gött som vi säger i småland.

Liza Minelli säger far out varje gång hon öppnar munnen i ett samtal med Andy Warhol i en av hans Tv-program. Far out Mään, bräker hon och han nickar förtjust. Det är kul.

Johan och Jonas bjuder på Gammel Dansk enligt tradition ikväll.
Jag ska ta två eller tre.

Filmhusets växel - hallå!?

Vi ska spela in till mitt slutprojekt i eftermiddag. Stumfilmspianisten Matti Bye ska få frågor och filmas vid sitt piano i salongen till minne av Victor Sjöström. Jag ringde Filmhuset för att kolla så det inte var bokat. Jag väljer att återge endast hennes del av samtalet:

Filmhusets växel... hallå?!
Vet du att det är katastrof här - jag kan inte koppla någon. Nu måste jag ringa en tekniker. Så här kan det ju inte vara. Alla ringer hit och frågar mig och jag kan inte koppla någon dit dom ska. Växeln är ju helt knasig. Vart ville du? Maskinrummet, jaha dom har 1170 på slutet men jag kan inte koppla dig för växeln är trasig. Kan du ringa själv från där du sitter? Ja men det låter ju bra. Nu ska jag ringa tekniker. Tack hej.

Det blev jag lite glad av. Enkelt men roligt.

Aftonbladets Tv-prischock

Hon säger till mig att möta livet med ett leende och se glädjen istället för att gå omkring och vara gubbigt smålynnig. Det är svårt, jag gillar att gå omkring i min nya 50-talsfrisyr, läderbälte med spänne , omaka strumpor och ställa dom där tuffa raka frågorna om saker som jag undrar om. Det kan vara allt ifrån varför Aftonbladet startade en Tv-kanal för hundratals miljoner istället för att satsa direkt på webben till vad som gör luften så underbar att andas vissa dagar.

Jag stod mellan två dörrar på SVT Sporten idag och skulle göra vinklade reportage men kom inte in på en stund. Då åt jag singoallakex och drack kaffe ur pappmugg och han sätta mig ner och läsa om en friidrottsgala innan en grafiker kom förbi och öppnade. Då han jag tänka lite på det som jag läst på Aftonbladets hemsida en stund tidigare. Det är nämligen så att deras Tv-pris (Zzz) ska överlämnas till folk en rad olika kategorier här i dagarna. Humoristiskt tycker jag men säkerligen sjukt uppskattat av schlagerpubliken som troligtvis får se ett potpurri av kändisar på Tv - igen.

När jag går igenom listan över nominerad gör jag följande tre stora noteringar:

1. En kvinna bland dom nominerade för priset - ´årets sportprofil´, Marie Lehmann (SVT).
När det är galor på G eller hålls offentligt högmagade diskussioner ska det alltid vara jämlikt. Alltid, från brief till sändning. Men när det ska summeras så är det bara en kvar, förvisso utmärkta Marie men bara Marie.
Tråkigt. Heja Marie Lehmann!

2. Carolina Gynning och Tilde Fröling. Kul.
Emma Andersson var nominerad till Kristallen, alla bara garvade och så också jag. Men ´hon´ säger att Emma minsann är världens härligaste och bästa när man väl känner henne. Så jag kanske tar tillbaka lite då...
Hoppas Babben får det.

3. ´Vakna med the Voice´ är nominerat till bästa Tv-program.
Det är kul även om själva radiokanalen ligger på gränsen till ingenting. Men framför allt roligt för att dom (läs paul) faktiskt gör ett roligt och underhållande morgonprogram utan några så kallade resurser alls. Sen är det helt åt helvete, så klart, att deras tittare lyckas rösta in dem som kandidat till årets ´bästa Tv-progam´.
Det är för övrigt Lyxfällan. Enkelt, smart, sorgligt, svenskt och succé.

Galan är så klart helt onödig och bara ett marknadsföringstrick från Aftonbladet. Men samtidigt lite kul att det händer något tillskillnad från om det inte hade gjort det.
´Man får ta det lite som det kommer som vi brukar säga.´

Larm på Konstfack

Tala om förvåning när vi var tvungna att står utanför och frysa istället för att skapa svensk framtid. Tur att man fick ta extra kaffe om man gjorde det utan att någon såg. Matilda och jag hade suttit och funderat på saker som vi ska göra för att göra värden lite snyggare och bättre och coolare.
Men mest för att vi själva gillar att skapa saker.



En stund senare slog jag Samuel i pingis med typ 9-3 i set.
I mitt slutprojekt har vi kommit långt med hemsidan som är sjukt snygg och proffsig.
Vi är duktiga vi.

Nu är det klippt

Vi pratade om buskis idag när jag var på väg till Sachajuan för en klippning och trimning. På grund av mitt ekonomiska stillestånd de senaste året har jag bara haft råd att klippa mig på lite mindre bemedlade salonger. Därför såg jag väldigt mycket fram emot att äntligen få bli friserad av Snygge-Gustav (som enligt nära bekanta är just vad han heter).

Hon tycker att buskis är kul och jag kan tycka att det är kul för att det inte är kul om det sätts i ett sammanhang där det helt uppenbarligen blir en parodi på sig självt. Hon tycker inte att buskis kan vara en parodi på sig självt. Men vi var eniga om att den sexistiska delen (där en gubbe tittar på en tjej och slickar sig om munnen eller gör `boink´-ljudeffekter), löständer och lösrumpor inte är så roligt medan smälla i dörrar ibland kan vara lite roligt. Eller var det tvärt om? Diskussionstemat förde med sig bloggtiteln som tangerar gränsen för vad som är okej.

Hur som helst klippte jag mig eller Gustav klippte mig och vi hade en synnerligen trevlig förmiddag tillsammans för det tog mer än 1,5 timme varav Gustav suckade lite åt sin kollegors tilltag den första halvtimmen. Jag skämdes lite och förstod och var glad att jag äntligen fått en tid och lovade tyst att jag ska klippa mig hos honom tills han går i pension eller flyttar till Indien för gått.

Det blev bra. Vi satsade på en 50-tals inspirerad historia till skillnad från fascistlooken (vi klippte förra vintern) som varit inne rätt länge nu och som dom flesta som jobbar på mediabyråer matchar med kängor, upprullade jeans och pösiga stickade tröjor (och vad är meningen med Erlend Oye-glasögonens återkomst). Efter klippning var klar gick jag ner på toaletten och fotade mig själv för att skicka till vänner som undrade hur det blivit och sen klubbade jag.


Det roliga är att min kanske skarpast skjutande vingman och Aftonbladets musikredaktör och krönikör (i Malmö) Per M. klippte sig bara en knapp timme senare och det blev så här fint:


En timme är en timme och jag var först och det tills vi klipper oss nästa gång sa jag i det påföljande telefonsamtalet.
Ska du sätta igång den där sandlåde jag-köpte-mina-julien-red och dom här limited sneakerserna, från 2002, igen? sa han.
Nä, du är sjukt snygg i håret och du har härmat mig avslutade jag. Vi skrattade gott, Per och Jag.
Det var kul.

Otrevlig

Det var åtta minuter med bussen från Fridhemsplan med buss. Jag tog tunnelbanan. Det var inte så mycket folk men den gick som vanligt under jord vilket jag inte alla gånger tycker är så härligt. Då är det mysigare att tuffa lugnt över Västerbron och svänga av längs Hornsgatan med jämna stopp. Men det går snabbt med tunnelbana, något annat vore nog en lögn.

Jag sitter där med min laptopp väska i knät med bevakande uppsyn till synes mycket lik en gammal gubbe. Vit parkas, röd elegant halsduk och manchesterkeps skvallrar dock om min spänstiga ungdom. Vi T-centralen går det på en snubbe med två vänner som jag inte känner men jag vet vem han är och han vet vem jag är men jag vet inte vad han heter, för det har jag glömt.
Igår stötte jag på en sän människa på tunnelbanan, en gammal skådis som varit med i en produktion som jag jobbat på. Han är trevlig och allt det där men ibland orkar jag bara inte.
Ikväll på en tumlande resa mot Slussen var det verkligen så att jag inte orkade efter att filmen jag spelat in idag drabbats av bandskada. Därför drog jag ner kepsen djupt i ansiktet och studerade en ölburk som rullade fram och tillbaka och lyssnade på en konversation, troligtvis på serbiska, som jag inte begrep ett jota av.
När jag tittade upp vid Slussen så går de också av tåget. Jag får panik och går en liten omväg för att inte tvingas hamna i en utdragen konversation om vad jag gör nu för tiden och hur allt är och vem som gör vad och hur länge sen är det inte?

Gör det mig till en dålig människa? Att jag inte bara kunde sträcka fram näsan och säga hej och snicksnack lite som Eva Rydberg och sen bara gå vidare med min kväll?
Nej säger jag.

Men dig kommer jag alltid hälsa på (så fråga inte nästa gång...puss).

Musik byggs utav glädje

När vi var unga, kanske gick mellanåret på gymnasiet så var vi ett gäng välbeställda svennefamiljsthugs. Vi kollade på Menace II Society, Blood in Blood out och Boyz in the Hood ofta och droppade citat ännu oftare. En del sitter fortfarande kvar, från Menace: Ma cousin Harold was a real G... he had a crib, a beamer and a fat pocket´.

Vi hängde runt och gjorde inget speciellt mer än att spela lite hårda ibland.

Ibland när ingen ser slänger jag gängtecken (som jag tror dom är) hemma i lägenheten och sjunger med i klassiker som ´Wonda why the call U bitch´ från All eyez on me.
Kanske sätter på ´all 4 tha cash´ eller ´hip-hop´ och sätter kepan lite snett och går tungt med en delen av kroppen. Kanske tänker att jag ska ´turn tha n***ers cap around´ när jag ser någon som är keff eller när tjockisen som dunkar i mitt tak gör det för mycket och för hårt och för sent.

Men det gör jag ju så klart inte.
Nu för tiden är det bara vit medelklassmusik av skäggiga män som gäller för mig.

Big ups.

Skidskytte sköt videoreportern

I den rörliga bilddelen av mediabranschen ska man kunna göra allting själv nu för tiden. På Tv4:as lokalstationer runt om i landet har redaktionerna det som policy att alla ska kunna köra enmans eller videoreporter som det också heter. Du ringer upp och bokar folk, plockar ihop utrustningen och säger hej då till redaktionen och beger dig iväg själv som fotograf och reporter.
Det blir lite sämre foto och lite sämre reporterinsats vad som än sägs på ledningshåll. När du sen kommer hem med bandet så ska du tanka in, sätta ihop en intressant historia och redigera till sändning - ensam.

Det är skidskytte i Östersund nu. De svenska åkarna är jättedåliga på att skjuta och åka skidor. Någon har precis köpt hus och kan därför inte koncentrera sig och en annan har otur med vind och skotten. Björn Ferry är roligast, han är både dålig och med i alla medier som går. Ferry skjuter bloggar om vad som händer när han inte skjuter.
Vilket leder till frågan:
Om man är skidskytte, är man då för dålig på skidor och på skytte eller är man jättebra på båda två?

Vinterdag

Det kändes i lägenheten som att det skulle vara varmt i solen men det var det inte -alls. Första kilometern bildades is under nästippen och tvekan väcktes om det verkligen var en så bra idé att göra en Wassberg. Men när man springer ner vid Ärstaviken och våren ligger runt hörnet och det glimmer på vattnet så är det ganska lätt att glömma att det är lite kallt och det gjorde jag också och helt plötsligt var jag varm och gled fram längs lilla jordstigen bredvid cykelbanan och mammor och pappor och gamla och andra joggare.
Det är en skön känsla när musiken ligger som en matta och det är mekaniskt flyt på benen. Har inte riktigt hittat den idealiska rundan än vilket är ett litet bekymmer. Springer jag bort till Eriksdalbadet (vilket jag vill varje gång) måste jag antingen vända om och springa tillbaka (vilket känns tjatigt) eller springa upp genom trafiken (vilket känsla jättedåligt). Idag tog jag mittenvägen och genade upp förbi Eriksdalshallen över Rosenlund, ner för några trappor och Swedenborgsgatan fram men det kändes inte alls bra.

Ska testa att springa en bit mot Långholmen imorgon.
Stannade på fullt godkända 38 minuters löpning idag.

Väder

Kan det vara så fint väder som det är idag?
Det ska jag springa en runda på.
puss.

Proppen ur när korken gav vika

Det bara började forsa ikväll. Klockan kanske var strax efter tio när jag satte mig tillrätta efter att ha diskat klart och organiserat med färger på papper och fixat små högar kring bordet i köket som är tillförordnad verkställande arbetsplats.
Känslan när det bara rinner ur fingrarna är lite som orgasm. Någonstans inne i kroppen är det något som är tänt och jobbar och jobbar och driver fram det som fullkomligt sprutar ur kroppen. Jag räknar det till sammanlagt elva reportageidéer varav säkert fem av dom skulle kunna bli alldeles utmärkta rörlig bild-reportage vid första anblicken.

Det kan ha varit dagens vackra väder och synnerligen sympatiska och skimrande sällskap om bidragit till att den kreativa stimulansen äntligen kom till sitt crescendo vid ett skrangligt köksbord och inte på de fyra fiken som jag gjort till rutin.
Solen låg på vid Nytan och vi drack kaffe i smyg på stolar utanför ett café. Ett olagligt tilltag var det, för i Sverige fikar, äter eller förtär vi inte utomhus i angränsning till fik/restaurang eller dylikt innan 15 april.
Lagen säger så.
Inget förbannat sollapande eller kaffesippande eller matnjutande utanför de inrutade området för då kommer storebror med bot och långfinger. Men vi chansade och stod över lagen idag som Bonnie & Clyde (fast utan rån och pistoler).



Det är vackert längs Katarinavägens förlängning med utsikt mot Djurgården och Skeppsholmen och lite överallt i Stockholm. På en gata med massa gamla hus uppe på ett av dom där bergen med utsikt mot stan hänger det blåa skynken och tygstycken från fönster och andra ställen där det går att sätta fast blåa skynken och tygstycken. De som bor där protesterar mot att det är några galningar nere på kommunen som vill riva delar av de gamla och bygga nytt fullt och själlöst, vilket dom också gör rätt i - dom som protesterar alltså.
Så nu är rött claimat av oss som håller på munkarna i Burma och dom som inte ville ha en galleria under Odenplan och blått är alltså för dom som inte vill ha ett nytt superdagis istället för gamla trähus på de lilla berget med den fina utsikten. Det senaste inom protest är alltså inte att stå på någon mur eller sjunga sydamerikanska länders namn eller ens kasta saker helt utan anledning - utan ska de protesteras ska det göras med en färg (men inte med rött eller blått för dom är tagna).
Mycket civiliserat och klokt tycker jag. Dessutom ett snyggt och miljövänligt alternativ vilket också går i linje med rådande trend.

Ibland kan jag tycka att Chris Martin låter väldigt gnällig och arenarockig men sympatisk kring 1999. Däremot tycker jag att Maria Erikssons sång i Heikki (1) är fin och mysig och lite glädjande att plocka fram när det är sent och thé känns tråkigt. Det är så skönt driv i ´All that i Need´, jag tror det kan vara någon som stampar i takt eller kanske någon trumgrej.

Det är alla hjärtans dag. I år har jag en dejt och en bokning.

Friluftsunderhållning

För en friskus som mig kändes det lite hämande och brist på vision när det inte gick att hyra boll och klubba. Det var fria filtar och perfekt väder för ett parti.

Likke Ly

Hon var uppe varv när vi diskuterade och jag var smått irriterad. Hon sa att jag kanske skulle hålla mig till gå-ut-tjejerna med Likke Ly-frisyrer i ett av sammanhangen som avhandlades. Jag missade avsiktligen hennes poäng med bred marginal och sa istället att jag bestämt har för mig mig att hon heter Lykke Li och inte Likke Ly. Jag sa Lykke Li, tror du inte jag vet vad hon heter eller? Jo, men du sa Likke Ly.
Du jag visste vem hon var ett år innan du ens hade en aning.

En gång när jag och Per Dj:ade på Bongo i Jönköping (låt oss säga att det var våren 2002) så spelade vi låtar från Original Pirate Material (Streets) och det svängde skönt i tegelbaren. Då kom det fram en snubbe till oss och sa att han köpt plattan i London i slutet på förra året och bad oss komma med något nytt och sen gick han tillbaka till sitt sällskap. Det var en kul musikdiss som vi skrattat gott åt många gånger.

Jag hade koll på vem hon var för exakt ett år sen. Men, som sagt, jag tror inte det var poängen.

Dualitet

Mitt ena köksfönster är delat i två delar och dom håller inte ihop när jag ska öppna det. Uteramen stannar kvar i sitt läge medan inneramen följer med en bit. Det har varit så länge att dom inte vill samarbete, Mattias (som har lägenheten) säger att det var typ så när han flyttade in. När mamma var här när jag fyllde år i november så skulle jag öppna fönstret och när jag försökte blev de någon form av spänning så rutan gick sönder och föll ner till dagisplatsen. Det var jobbigt.
Nu använder jag oftast en sked för att öppna så det inte blir några spänningar. Det gäller att lirka försiktigt och sen trycka till lagom hårt, då ger karmen med sig.

Har köpt en jättesnygg anteckningsbok i trikolorens färger som jag ska skapa i nu idag snart efter att jag gått en promenad.

Du ska inte dö - det är ju snart vår

Ibland är en långpromenad det enda som hjälper när det står still i huvudet. En cigg, en tändare och ett stort grönt äpple i fickan men inga vantar, vilket skulle visa sig vara en liten miss. Det är värst i början sa han och syftade på skaparångesten som smyger runt i mitt huvud och som har städat min lägenhet. Det är konstigt sa hon hur saker och ting som finns varje dag bra som dåliga blir annorlunda när en situation blir en annan.
Jag antar det svarade jag båda med en stunds mellanrum.



Det var hög fuktig luft vid Årstaviken och som vanligt var det någon och matade fåglarna vid Tantos fot. Det är det alltid, oftast barn eller någon äldre som står och vobblar vid kanten. Joggare joggade förbi och jag fick reda på att det bästa är att bara bestämma sig och sätta igång och komma någon vart och sen se tillbaka och putsa och fila. Lite som när man ska tälja en träsked, först måste ett träd sågas ner så jag har något att tälja i. Om ingen kan bestämma vilket det blir så blir det också väldigt svårt för mig att tälja någon sked.

Tvång är ett bra sätt att komma igång har jag märkt. Det fungerar bra för mig, gör 45 sekunder störtlopp kan det låta och då gör jag det. Ibland blir det lite längre om jag kommit på något extra spännande som bara måste med fast ingen som tittar kanske märker av det.
Små förändringar i ett givet sammanhang är inte världens grej och ordna till men när hela situationer förändras så kan det ibland betyda allt och ibland ingenting. Men det får oftast konsekvensen att man tvingas tänka till och värdera och funderar och komma fram till vad man verkligen vill göra och varför det är viktigt. Då kanske man kommer fram till att det inte är så jobbigt att gå upp på måndagar.

Det var det idag. Sen gick jag en promenad och fick höra två helt olika delar och versioner av två snart 30-åriga liv.
Då vaknade jag till en smula och upptäckte att det är vår i luften.

Rödstrumpa

Min garderob tar sig nya höjder nu när slutprojektet är igång i skolan. Det som går att stryka är struket och jag har nu äntligen funderat klart kring hur jag ska vika och stoppa in för att det ska få plats på ett geoetiskt sätt på dom sparsmakade hyllorna.

Sen är det där här med den röda strumpan. Den är av ylle och lite för liten för att passa både min fot och räcka en bit över ankeln. Ibland är den två och den andra ser likadan ut och är även den i samma storlek. Någonstans har jag fått dom ifrån men jag vet bannemej inte vart ifrån. Jag tror det kan vara mammas från början som hon prackat på mig för att jag ska lära mig att klä mig när det är kallt eller bara för att hon tyckte att de var bra.
Fler gånger har jag försökt göra mig av med rödstrumpan men det verkar inte gå för den dyker upp hela tiden och nu mitt på mitt vardags/sovrumsgolv. En gång försökte jag slänga den men då visste jag att den andra fanns någonstans och tyckte synd om dom båda och lite om mamma också om det nu var från henne jag fått dom.

Jag har aldrig förstått folk som sorterar ut och slänger kläder ur garderoben. Det är bestämt bättre att tejpa ner dom i lådor och sätta på vinden. Om de kommer snö kan man mycket väl behöva ett par röda yllestrumpor och vem vet, snart kanske det är inne med 90-tal och puffärmar igen?

Osynlig är du inte ensam (del5)

Fyra rostebröd väntade på mig när jag kom hem och tittade på klockan som var generande långt in på det dygn som jag inte gått ut i. Jag längtade efter dom så mycket när jag satte mig på buss 96 nere vid Stureplan med en ängslig tjej och två misstänkt lika Erlend Oye-killar i stora glasögon och krullockiga hår.

Det var 30 års-fest ikväll med massa folk som var trevliga och sa hej och vad gör du och vad jobbar du med och vart bor du och vem känner du här och hur känner du han som fyller år och är du singel. efter en kvart med nya människor ville jag skriva en skylt med tusch, det gjorde jag inte utan det blev whiskey och vatten istället. Bukowski drack det lika lika och ibland känner jag hur bra det är. Starkt men rent, whiskey och vatten.
Någon sa vem är du? Jag sa att det vet jag inte men ta mitt nummer och ring om tio år och fråga igen. Hon tittade på mig och undrade vem som gick vidare från Göteborg. Jag tittade i taket och tänkte på någon annan.

Hemma drog jag ur kontakten till vattenkokaren för att få platsen med sladden till brödrosten. Det blev sex böjda skivor med olivsmör och ost och klockan sladdar vidare mot när den ska ringa in min nya dag. Det ligger cigaretter bredvid på bordet vid det öppna fönstret och datorn som säger tickticktickticktickticktick.

Bussen kom direkt när jag stod där som den ska komma när den går. Den gick med mig ensam mot city där man kan öla upp en hundring eller två 67´. Jag ville spring på honom i det Erlend Oye-liknande håret brett på sponken men han var inte där och har inte varit det på så många år att jag inte ens var i närheten av att vara tillräckligt gammal för att få gå ut ensam.
På baren där jag alltid träffar vänner kom sångerskan fram och började prata och frågade märkliga frågor och undrade om jag visste svaret. Det gjorde jag inte och kunde inte förstå att vi pratade om det vi gjorde men det var trevligt en stund innan en kille som inte samlar på falkägg utan snarare kör in i bergväggar kom fram och hon försvann. Jag spanade en stund och kände hur härligt det är att vara ensam i en folksamling som har toalettpapper under klacken och bajs i mungipan. Som små arbetsbin surrar dom runt mig och tittar ängsligt och jag säger hej och då.

De blev två till och dom är lika böjda som dom andra och lite svart i böjen för där har dom fått extra mycket hetta. Men det är gott och det känns som vattnet rinner hela vägen ut i fingrarna som säger tickticktickticktack. En sommarnatt hade krävt flera cigg och öppet fönster och säkert en kork eller två av whiskeyn på bordet men februari räcker ut tungan och stänger fönstret.

I en källare är det unga människor i stor skara och musiken tangerar sån där disco som dom unga människorna har lärt sig är bra och hipp och vip. Jag träffar en tuffing så slår mig i bröstet, jag vet att hon är mjuk och säger det i viskande ton och hon rodnar något och puttar mig lätt i sidan. Hon är som dom andra något yngre och jag känner mig som storebror och rodnar och måste gå vidare.

Den Vassa eggen är sannolika Lundells bästa album. Jag fattade igår hur bra skivjävlen är efter att Calle sagt att den är jävligt bra och hävt en whiskey och skanderat med mig till ´Lit de parad´. Ritorno som hon sa eller Rialto som låten heter och Chans finns med på dom både LP-skivorna som raspar och river i min lilla etta när jag vill.

Det var inte ens nära att jag fick höra om hunden som inte har något namn och som står bunden och gråtandes i city, när jag strök om kring inatt. Ingen visste att ville höra den och ingen förstod hur bra investerat dom 5.44 minuterna hade varit.
Jag vet.

Fuck it I´m gay

Det konstiga är att det bara är så när man kommer hem och det är tomt och sent. Då undrar jag varför och när det kommer bli som jag tror det kommer bli. Natten ligger på utanför och verkar inte ge sig, precis som vanligt är det mörkt och dagen är tusen år bort. Hade jag inte sovit dom där timmarna kanske dagen aldrig hade kommit fram och visat att det finns en morgondag. Kanske ha dagen slutat i kakel och vitt snurrande tak som undrar varför du ligger där igen och glor på något som inte finns.
Men det gör jag inte för jag är alldeles för feg och sitter i köket och skriver och sigur rós lägger en matta över livet i köket där det är alldeles mörkt och lite kallt.

det lyser mittemot i några fönster. klockan är två och jag undrar vad dom gör så här sent. kanske är det en middag som dragit ut på tiden eller ett älskande par som inte vill att natten ska bli morgon, att ljuset inte ska avslöja hur han ser ut hur hon ser ut hur dom ser ut inte i drömmen utan när ljuset visar skavankerna. För dom finns där överallt dom där skavankerna och beror på vem som tittar för att avgöra hur illa det är. jag är rädd för folk som tittar och säger att det är illa.

jag gillar sigur rós. jag har en skiva som lugnar ner och tar mig bort långt till funderingar som är mjuka och behändiga. ikväll träffade jag mycket folk som är förvirrade och fulla av försvar. dom är så svaga och enkla och avslöjade att försvaret är det ändå dom har att komma med nu. dom måste vara något och hälsa på några för att visa att dom duger när andra tittar. jag längtar mest efter en som inte bryr sig och jag förstår henne och mig själv i sorlet som närmst tar sig horiga nivåer.
Titta jag känner henne honom som står där och gör det, ser du?

corn flakes och mjölk och mackor med mycket ost och första säsongen av the office och somna i soffan lugna mig. det känns skönt.

du var där hela kvällen. du som jag somnar med.
gott så/ Sandy Mac Makeba.

Hemligheten bakom Lykke Li´s frisyr

Håret i en boll på huvudet är det nya bland många tjejer. En del passar inte alls i det medan andra ser ut lite som isberg som driver runt på gatorna. Jag är inte så hemma i hår och har därför sökt efter referenser och bakgrunden till detta hårfenomen. Och efter en hel del research framför allt kring Sofo har jag kommit fram till följande bildserie:










Jag vill inte vetenskapligt fastslå att det föreligger som bildserien visar men mycket tyder alltså på att referensen till indiebrudarnas nya favoritfrisyr kommer från tandläkaren, 90-talsikonen och den före detta underhållaren Dr Alban.

Kors i taket, Jeffrey! (Del4)

Semlorna från igår kostar 17,50 kr, det är halva priset men så är dom dubbelt så torra också. Kaffet är lika svart som vanligt och förmodligen direkt farligt för kroppen och kostar 25 kronor. Ma häller upp kaffet själv och lägger i det som behövs. Jag dricker ofta med mjölk, det blir lätt lite för starkt annars.

På väg till bordet stöter jag ihop med en dam. Hon är omfångsrik och ser lite arg ut och ag tycker inte alls om henne. Impulsen att fälla henne är stark, där framför kaffet och kopparna och faten och skedarna och alla som sitter och fikar och hennes sällskap längre bort. Det hade sett för dråpligt ut om hon fallit rakt fram i heltäckningsmattan med ett skrik och den dagsfärska semlan upptryck mellan dom jättelika brösten.
Jag gör att inte så klart. Det vore lite väl taskigt antar jag.

Istället tar jag mitt bord i besittning. Det finns fyra stolar runt bordet. Jag lägger saker på tre så folk ska tro att det kommer fler och sitter med mig, det gör det inte, men jag vill inte ha någon snusmumrik som ska sitta och snicksnacka när jag har kvalitetstid med mig själv.
I´m a gay and jew and that is absolutley true säger en skrynklig man efter att först hälsat och hindrat mig från att äntligen få sätt mig ner vid mitt noga planlagda bord. Han heter Jeffrey och är vad jag förstår något av en legend på stället. Han hälsar på alla och säger till mig att folk omkring är hans vänner. Jeffrey luktar lite som gamla män gör, inte direkt illa men det är något speciellt som kanske är draget efter något halskaramell eller guld blend.

På bussen bestämde jag mig för att lyssna igenom alla Supertramp-låtar och slutligen bestämma mig för om jag gillar Anna-Lena Löfgren på riktigt för att låtarna är bra och för att hon var snygg eller bara för att hon var snygg (kring 1967). Men 5.36 School och 3.10 Måndag, måndag (ja, det är en svensk version av Monday, Monday, 3.26, The Mamas and The Papas) blev inte vad jag hade hoppats då ljudvolymen i mina öronsnäckor inte lyckas överrösta sorlet i lokalen.

Jeffrey tar min hand och frågar vad jag heter och om jag är jude. Det är jag inte och jag tror nog mest på goda ting i världen på sin höjd svarar jag och är besvärad för att hans gamla hand som är obekvämt len inte vill släppa min som nu är helt slapp. Jeffrey tittar på mig i ögonen och jag siktar mot näsroten och han säger något om Kabbala och att han gärna berättar för mig.

En gång när jag och en kompis låg och kollade på tv i Jönköping en söndag knackade det på dörren. Det var Jehovas Vittne och två barn. Hon började prata med min vän som är väluppfostrad och lyssnade tålmodigt på vad herren hade med sig. Det var en bra film och i slutet och jag har aldrig haft något vidare tålamod. Därför virade jag in mig i ett lakan och gick fram till ´Taggen´ (som han kallas för och som för övrigt har vunnit en Volvo på Bingolotto och utbildat sig både till journalist och jurist) och la armen om hans sida och tittade på trion av förtjust förskräckelse. Är du och hälsar på frågar hon glatt och jag svarar att jag bor där och att vi är förlovade och undrar dessutom om det inte är så att dom faktiskt inte tycker att bögar är speciellt bra. Hon blir stum och barnen vrider på sig och hon säger tack så mycket och mumlar och går.

Jag minns det än idag som något av en fräck kupp med följande möjliga löp:
´Martins fräcka kupp. Lurade Jehovas vittne.
Dörrknackarna i chock.
- Jag sa att jag var bög, säger Martin.´

När Jeffrey ser att jag stängt av så tittar han en extra gång och konstaterar att hans föreläsning om relationen mellan det goda och onda i livet nog får vänta tills nästa gång. Jag tycker det är ett klokt beslut av Jeffrey och vi ler kort i samförstånd, vi ses Martin säger han och jag vet att han heter Jeffrey och strax senare kommer han som alltid skriker så högt när någon beställt en latte och säger att Jeffrey minsann får gå och sätta sig och snacka med sina kompisar lite nu.

När han går väljer jag Animals istället och det känns mycket bättre. Dom låter lite som de flesta The Band (alltså band som börjar med The och inte The Band) i slutet av 60-talet. Ivrigt men kärleksfullt med en del handklapp och låtlängder kring under tre minuter.
En favorit är ´She Said Yeah´ som är 2.21, lätt bra längd när man måste spela många låtar på en kväll som svänger och man hela tiden vill byta. Ska jag nog spela den på Nada nästa gång.

Den tjocka tantens man tar kort på henne och något som kan vara en dotter. Det har kommit tre högljudda arbetare och satt sig bakom med burkskratt, baksnus och kontanter till kaffe och kanske några bärs. Den ena har ett hest och direkt ointelligent skratt som irriterar.
Undra om han tycker The Animals är bögeri, retro eller om han spontant skulle knacka en fyrtakt i luften? Jag tror han skiter i The Animlas, Anna-Lena Löfgren och Supertramp också för den delen, bara han få hem och sätta på frugan och campa till sommaren.

Arbetsrum

Det gäller att vara kreativ när man ska skapa.

För morgondagen

På stationen är det mycket folk som rör sig, speciellt på fredagar. Vi funderade vart alla var på väg över en ostfralla och lite morgondryck. Det var trevligt och lite ledsamt att jag inte var en av dom som skulle någonstans. Jag vinkade av och gick hem istället över Gamla Stan och förbi Slussen. Två dagar på raken nu har det varit hög och frisk luft och härligt att bara gå runt. Det gillar jag med våren, att det är surt i marken och friskt i luften.

När jag kom till Slussen tog jag foto och vände mig om för att gå vidare. Då stod hon som det skrevs så mycket om, som först skapade Feministiskt Initiativ och blev jättearg på alla och hoppade av, bredvid mig vid rödljuset. Jag har alltid varit fascinerad av henne för att hon verkar så himla arg och inte vill svara på några frågor och mest forska om genus och sånt. Men mitt trevande försök i huvudet att ta kontakt slutade med att hon gick, kanske lika bra det tänkte jag och tog en bild till som blev bättre för de kom ett tåg över spåret.

Hur som helst så var det skönt att spankulera runt lite så där på morgonkvisten.

Prestera mera, tack! (del3)

Du behöver inte vara mer än du är sa hon och tittade på mig under luggen över bordet. Mina ticks hade satt igång och näsan blev lite irriterad av allt gnuggande. Jag brukar ta den mellan tummen och pekfingret och lixom dra pekfingret över näsryggen och flacka lite med blicken när jag känner mig trängd. Sluta med dina ticks brukar hon säga och då slutar jag. Men ibland fuskar jag lite och skakar med ett ben under bordet.

Slutprojektet är vårt fönster ut mot arbetslivet. Det är vad vi lyckas trycka ner och pressa fram som branschen kommer se av två år i skolan. Avgörandet ligger inte där men väl den där så viktiga nyckeln till första rummet i resten av vårat liv.

Hon förstår vad jag menar och säger att jag måste börja tänka på mig själv, tävla med mig själv och inte titta åt sidan ängslig över vad dom andra gör. En man med grått hår skrattar bullrigt och hans fikasällskap i röd tröja ler stolt med knäppta händer bakom huvudet. Jag önskar att jag visste vad som var så roligt och tappar för ett ögonblick tråden och hennes blick under luggen. När jag finner den tittar hon pillemariskt och lägger sin hand på min över bordet, du måste bestämma dig för en sak, en enda sak och bestämma dig för att det är okej. Jag förstår att hon förstod att jag inte lyssnade på henne utan försökte hänga med i det främmande samtalet för en stund. Jag rodnar en smula och hon skakar på huvudet.

Pojke, fyra års högskoleutbildning inom tal och skrift, tjugoåtta år gammal på väg in i vuxenlivet. Det gäller att ha ett spetsigt CV och veta vad man vill i karriären och när du får gå på den där efterlängtade intervjun. Inte vara för finklädd men fast handslag och se i ögonen och kanske hålla upp dörren. Gå in med ett mål och kom ut med ett avslut sa han och hon och han och hon och vi skrev ner vad de sa och ska göra det bästa av råden.

Kanske skulle du göra det du själv vill istället för att sträva efter att göra något som gör att andra tycker att du gör något bra och värdefullt? Hon vet vart hon ska trycka och det gör lite ont.
Mannen med den röda tröjan gillar att hålla händerna runt sitt mörka lockiga hår i nacken. Men det verkar mest var hans vän som sköter snacket.

Tur att jag har innebandyn på måndagar vid åtta.

Det bästa av tiden (del2)

När jag var liten dog ingen i cancer. Eller farfar hade cancer, men den var inte så farlig och satt där killar brukar få kräfta och säga att det inte är så farligt för det går oftast att operera bort. Han hade det länge och klagade sällan och levde i en tid då yatzy och pannkakor var det bästa.

Det finns inget kvar att stryka. Jag har strukit sen lunch och det börjar närma sig fyra timmar. Inte ens i garderoben finns det något kvar, inga kalsonger, inga kökshandukar, inga underlakan. Kalsonger är en utmaning men svårt för det är så lätt att man bränner resåren vid linningen.

Helt plötsligt så började folk få cancer. En del som man känner och andra som man vet vilka dom är för det är någons kompis något. Beskedet, oron och behandlingar. En konstig tid då allting sätts på sin spets. När vi fick diagnosen sa läkaren att de kunde gå snabbt. Det gick en höst, en vinter och så var det slut.

Vid fönstret som vätter ut mot en liten rastplats för dagisbarn är det kallt. Barnen där nere ser ut som smutsiga sjöstjärnor där dom springer omkring och jagar varandra eller leker med någon pinne som man inte får slåss med. Mitt thé blir kallt av draget från utomhus men jag måste ha öppet om jag ska kunna röka samtidigt. Jag hängde undan skjortorna utan veck för att dom inte skulle förgiftas av röken.

Livet blir till varje dag när ens tid är utmätt. Jag vet inte hur det är, kan inte känna känslan blott ana konturer av smärta och desperation. Vi pratar om livet och hur det känns som vädret i februari ibland. Frågor om framtiden snurrar, vad och varför och när och vem och hur då? Du måste ta tillvara på den tid du har och gör det du vill just nu säger hon oftast. Det är så hon ser på det, det viktiga är nu - inte sen. Då vet du ju inte hur saker och ting ser ut ändå så varför gör det till ett problem?

Strykjärnet piper för att jag lämnat sladden i och inte strukit på en stund. Det känns jobbigt. Mitt thé är kallt och jag måste göra nytt och hundar skäller utanför fönstret i en annan rastgård.
Allt är struket, det är mysigt att dricka thé själv i fönstret och ta en liten skrivarcigg och jag bor mitt i Stockholm vid en park full av liv och rörelse.

Per-Anton dog för snart nio år sen, en vårdag när familjen satt och tittade på. Jag tycker fortfarande att yatzy och pannkakor är bland det bästa som finns.

Ensam - Jag? (del1)

Det är en besynnerlig stad Stockholm. Den ligger på en massa öar som binds samman av broar. I stan bor det massa människor som ilar runt varje dag för att göra det som de gör mest varje dag när de gör saker. En stor flock lämnar hemmen vid åtta snåret för att bege sig till jobb och skola. Samma ivriga sällskap drar sig skyggt hemåt igen vid fem någonstans så där.

En man visslade hela vägen mellan Slussen och Karlaplan på röda linjen i morse. Ingen sa något. Jag tänkte snabbt att jag borde säga åt honom att sluta vissla. Eller kanske trycka en gratistidning i munnen på honom. Det gjorde jag inte.

Det sitter en kvinna något bord bort på fiket. Eller det är en man i grund och botten men nu är det en kvinna. Hon sitter ensam och liksom hukar över en tallrik soppa. Hon ser lite ensam och aningen klumpig ut men också lite söt när hon snyter sig i en medtagen näsduk mellan två sörpel. Det kommer ett litet pipande ljud när hon snyter sig, precis som de sig bör när damer i pärlhalsband och stickad kofta snyter sig.

Jag sitter själv vid ett bord. Det gör jag ibland för att komma bort. Då känner jag mig som världens ensamaste människa. Själv bland massa folk som tisslar och skrattar svider som ett skrapsår ibland. Hon tittar på mig eller tittar åt mitt håll. Jag sitter ensam och tittar på en tjej som gestikulerar mot en annan tjej som har ett mycket irriterande burkskratt.
Jag möter hennes blick. Hon tittar bort. Jag blir lite fascinerad och vill säga hej, men det gör jag inte.

Det är blött ute fast det egentligen borde vara kallt och snöa. Jag ska åka en buss över en bro och en kulle för att komma hem. Bussen kommer, en man tränger sig förbi i regnet och ombord. Jag säger ursäkta, han tittar på mig och går vidare. Det finns bara säten där det redan sitter någon på det ena. Jag står hela resan, det är lika bra så jag inte blöter ner någon med mitt paraply.

Noveller till Franska hymner

Slutprojektet har börjat i skolan. Fram till den 14 april får vi göra vad vi vill inom rörlig bild och sen presentera det för media-Sverige och skolledningen. Jag har hyfsade ångest för vad jag ska göra. Därför har jag under första veckan tvätt, strykit och varvat Desert Storm II (på ps1) samt laddat ner en hel drös med fransk musik och samtida svensk musik. Det konstiga är att låtarna från den tiden på svenska av Anita Lindblom, Lill-Linfors och Anna-Lena Löfgren buskis. ´Lyckliga gatan´av den senare är nästan den ändå låtan jag hitta på svenska som gör mig lite tillfreds.

annars blir det mest ´Melody Nelson´ av famösa Serge Gainsbourg som håller mig sällskap. Och min något alkoholiserade granne rakt nedanför som spelar ashögt med mycket bas när jag har fransk sejour i köket.

Dagarna flyter på och jag känner allt mindre för att gå ut eller göra något speciellt. Däremot har jag kommit på en mängd olika arbetsteser inför slutprojektet. De bästa har kommit till framför strykbrädan och några har med Hans Vilnius att göra. Nu måste jag bara hitta honom.
Uppsala sa någon, men jag vet inte.

M. Makeba spelar på Tranan ikväll. Ska nog dit och hälsa på. Hans spelar disco, soul och sånt. Det kan nog bli lite spännande.

Gå runt

Gärdesfältet ligger precis vid skolan och är stort och grönt och där älskar hundar att springa. Sista självande dagarna i skolan blev det lite av en tradition att flyta ut över fältet på lunchen och bara andas luften som flöt in från vattnet bakom Djurgården. Sällan han jag så långt innan skolan kallade men ofta stannade jag bara för att se de fria hundarna jaga fåglar, varandra och livet ur förbi passerande eller hussar och mattar med sina visslingar och lockrop.

Hade jag varit en riktig hund hade jag älskar Gärdesfälet.