Otrevlig

Det var åtta minuter med bussen från Fridhemsplan med buss. Jag tog tunnelbanan. Det var inte så mycket folk men den gick som vanligt under jord vilket jag inte alla gånger tycker är så härligt. Då är det mysigare att tuffa lugnt över Västerbron och svänga av längs Hornsgatan med jämna stopp. Men det går snabbt med tunnelbana, något annat vore nog en lögn.

Jag sitter där med min laptopp väska i knät med bevakande uppsyn till synes mycket lik en gammal gubbe. Vit parkas, röd elegant halsduk och manchesterkeps skvallrar dock om min spänstiga ungdom. Vi T-centralen går det på en snubbe med två vänner som jag inte känner men jag vet vem han är och han vet vem jag är men jag vet inte vad han heter, för det har jag glömt.
Igår stötte jag på en sän människa på tunnelbanan, en gammal skådis som varit med i en produktion som jag jobbat på. Han är trevlig och allt det där men ibland orkar jag bara inte.
Ikväll på en tumlande resa mot Slussen var det verkligen så att jag inte orkade efter att filmen jag spelat in idag drabbats av bandskada. Därför drog jag ner kepsen djupt i ansiktet och studerade en ölburk som rullade fram och tillbaka och lyssnade på en konversation, troligtvis på serbiska, som jag inte begrep ett jota av.
När jag tittade upp vid Slussen så går de också av tåget. Jag får panik och går en liten omväg för att inte tvingas hamna i en utdragen konversation om vad jag gör nu för tiden och hur allt är och vem som gör vad och hur länge sen är det inte?

Gör det mig till en dålig människa? Att jag inte bara kunde sträcka fram näsan och säga hej och snicksnack lite som Eva Rydberg och sen bara gå vidare med min kväll?
Nej säger jag.

Men dig kommer jag alltid hälsa på (så fråga inte nästa gång...puss).