Bild

Min faster har en pocketkamera med film i. Eller oftast är den full med bilder och måste bytas eller så är batterierna dåliga. Det tycker jag är charmigt. Hon tar 36 bilder och byter film. Först hos framkallarna får hon reda på hur det gick. Vilkas ansikten som blev suddiga eller sagolika.
Hon heter Marianne min faster men jag kallar henne Majsan. Hon gillar att ta kort, många och gärna uppställda bilder. Vi ska stå i grupp och le eller säga något ord som ger oss roliga och trivsamma miner. Pappa tycker oftast att det tar alldeles för lång tid när hon ska ställa i ordning för en bild.

Det är kul och känns jäkligt ärligt. En bild blir vad den blir. Ett ögonblicks verk.

Förlorare - jag?

Vi är förlorare vi två sen vi var 17 år spelas genom mina alldeles för stora högtalare för den lilla stereon som håller dom med ljud. Den är rätt gammal och har minidisc-fack och lyser med grön nyon. Fjärrkontrollen fungerar fortfarande men jag vet inte var den är för den är borta sen länge. Så jag har inte så stor användning av den längre. När jag tänker på det vet jag faktiskt inte om den funkar eftersom jag inte vet vart den är. Kanske har en bil kört över den eller väta förtärt den.

Tänk om vi är förlorare sen vi var 17 år? Det är mer än elva år sen för mig (mindre eller mer för andra beroende på hur gamla dom är). Tänk om det vi trodde inte är det som det är eller blir. Tänk om jag gått helt åt fel håll i elva år. Det är ganska långt åt fel håll. Kanske ett varv runt jorden.
Tyvärr har jag inte tagit den tiden åt att åka runt jorden. Däremot har jag blivit journalist och tv-producent på fina skolor. Folk säger att det är bra och att det kommer lösa sig när som helst. Troligtvis funkar det lite som med tjejer när jag var tonåring och ansiktet inte riktigt hade vuxit ikapp kroppen (eller om det var tvärt om?)
Pappa sa i vilket fall att kärleken kommer när man minst anar det. Nu säger han att det är tillfälligheterna som ger karriären ny fart.
Pappa! Jag är förvirrad.

Kärleken har jag hittat. Men det var inte när jag minst anade det. Istället hade jag letat i alla städer för att hitta en tjej att ta till mitt hjärta. Kanske är ett samtal jag tog idag den där tillfälligheten jag väntar på. Den tillfälligheten kräver mod och lite tur och skulle ta mig tillbaka i rutan.
Det var lycka när jag var 17 år - att stå där och smila och bli bjuden på fest.

Det bästa med i-pod är att man sätta hela skiten på shuffel. Då spelas det musik i väldigt många timmar. Tyvärr blir det ibland en dålig låt eller två på raken som man måste snabbshuffla.
Spelade vinyl innan på min andra stereo. Den har inte shuffel och bara fem-sex låtar per sida. Det blir ett himla springande för att lägenhetens boxliknande tystnad inte ska äta upp mig.

När jag stryker och städar och drömmer lyssnar jag helst på trallvänlig musik. Helst Håkan eller Ulf. Ibland GangStarr.
För elva år sen hade jag inte hört GangStarr eller Håkan.

Tur att jag valde att höra dom.