Kors i taket, Jeffrey! (Del4)

Semlorna från igår kostar 17,50 kr, det är halva priset men så är dom dubbelt så torra också. Kaffet är lika svart som vanligt och förmodligen direkt farligt för kroppen och kostar 25 kronor. Ma häller upp kaffet själv och lägger i det som behövs. Jag dricker ofta med mjölk, det blir lätt lite för starkt annars.

På väg till bordet stöter jag ihop med en dam. Hon är omfångsrik och ser lite arg ut och ag tycker inte alls om henne. Impulsen att fälla henne är stark, där framför kaffet och kopparna och faten och skedarna och alla som sitter och fikar och hennes sällskap längre bort. Det hade sett för dråpligt ut om hon fallit rakt fram i heltäckningsmattan med ett skrik och den dagsfärska semlan upptryck mellan dom jättelika brösten.
Jag gör att inte så klart. Det vore lite väl taskigt antar jag.

Istället tar jag mitt bord i besittning. Det finns fyra stolar runt bordet. Jag lägger saker på tre så folk ska tro att det kommer fler och sitter med mig, det gör det inte, men jag vill inte ha någon snusmumrik som ska sitta och snicksnacka när jag har kvalitetstid med mig själv.
I´m a gay and jew and that is absolutley true säger en skrynklig man efter att först hälsat och hindrat mig från att äntligen få sätt mig ner vid mitt noga planlagda bord. Han heter Jeffrey och är vad jag förstår något av en legend på stället. Han hälsar på alla och säger till mig att folk omkring är hans vänner. Jeffrey luktar lite som gamla män gör, inte direkt illa men det är något speciellt som kanske är draget efter något halskaramell eller guld blend.

På bussen bestämde jag mig för att lyssna igenom alla Supertramp-låtar och slutligen bestämma mig för om jag gillar Anna-Lena Löfgren på riktigt för att låtarna är bra och för att hon var snygg eller bara för att hon var snygg (kring 1967). Men 5.36 School och 3.10 Måndag, måndag (ja, det är en svensk version av Monday, Monday, 3.26, The Mamas and The Papas) blev inte vad jag hade hoppats då ljudvolymen i mina öronsnäckor inte lyckas överrösta sorlet i lokalen.

Jeffrey tar min hand och frågar vad jag heter och om jag är jude. Det är jag inte och jag tror nog mest på goda ting i världen på sin höjd svarar jag och är besvärad för att hans gamla hand som är obekvämt len inte vill släppa min som nu är helt slapp. Jeffrey tittar på mig i ögonen och jag siktar mot näsroten och han säger något om Kabbala och att han gärna berättar för mig.

En gång när jag och en kompis låg och kollade på tv i Jönköping en söndag knackade det på dörren. Det var Jehovas Vittne och två barn. Hon började prata med min vän som är väluppfostrad och lyssnade tålmodigt på vad herren hade med sig. Det var en bra film och i slutet och jag har aldrig haft något vidare tålamod. Därför virade jag in mig i ett lakan och gick fram till ´Taggen´ (som han kallas för och som för övrigt har vunnit en Volvo på Bingolotto och utbildat sig både till journalist och jurist) och la armen om hans sida och tittade på trion av förtjust förskräckelse. Är du och hälsar på frågar hon glatt och jag svarar att jag bor där och att vi är förlovade och undrar dessutom om det inte är så att dom faktiskt inte tycker att bögar är speciellt bra. Hon blir stum och barnen vrider på sig och hon säger tack så mycket och mumlar och går.

Jag minns det än idag som något av en fräck kupp med följande möjliga löp:
´Martins fräcka kupp. Lurade Jehovas vittne.
Dörrknackarna i chock.
- Jag sa att jag var bög, säger Martin.´

När Jeffrey ser att jag stängt av så tittar han en extra gång och konstaterar att hans föreläsning om relationen mellan det goda och onda i livet nog får vänta tills nästa gång. Jag tycker det är ett klokt beslut av Jeffrey och vi ler kort i samförstånd, vi ses Martin säger han och jag vet att han heter Jeffrey och strax senare kommer han som alltid skriker så högt när någon beställt en latte och säger att Jeffrey minsann får gå och sätta sig och snacka med sina kompisar lite nu.

När han går väljer jag Animals istället och det känns mycket bättre. Dom låter lite som de flesta The Band (alltså band som börjar med The och inte The Band) i slutet av 60-talet. Ivrigt men kärleksfullt med en del handklapp och låtlängder kring under tre minuter.
En favorit är ´She Said Yeah´ som är 2.21, lätt bra längd när man måste spela många låtar på en kväll som svänger och man hela tiden vill byta. Ska jag nog spela den på Nada nästa gång.

Den tjocka tantens man tar kort på henne och något som kan vara en dotter. Det har kommit tre högljudda arbetare och satt sig bakom med burkskratt, baksnus och kontanter till kaffe och kanske några bärs. Den ena har ett hest och direkt ointelligent skratt som irriterar.
Undra om han tycker The Animals är bögeri, retro eller om han spontant skulle knacka en fyrtakt i luften? Jag tror han skiter i The Animlas, Anna-Lena Löfgren och Supertramp också för den delen, bara han få hem och sätta på frugan och campa till sommaren.