Det bästa av tiden (del2)

När jag var liten dog ingen i cancer. Eller farfar hade cancer, men den var inte så farlig och satt där killar brukar få kräfta och säga att det inte är så farligt för det går oftast att operera bort. Han hade det länge och klagade sällan och levde i en tid då yatzy och pannkakor var det bästa.

Det finns inget kvar att stryka. Jag har strukit sen lunch och det börjar närma sig fyra timmar. Inte ens i garderoben finns det något kvar, inga kalsonger, inga kökshandukar, inga underlakan. Kalsonger är en utmaning men svårt för det är så lätt att man bränner resåren vid linningen.

Helt plötsligt så började folk få cancer. En del som man känner och andra som man vet vilka dom är för det är någons kompis något. Beskedet, oron och behandlingar. En konstig tid då allting sätts på sin spets. När vi fick diagnosen sa läkaren att de kunde gå snabbt. Det gick en höst, en vinter och så var det slut.

Vid fönstret som vätter ut mot en liten rastplats för dagisbarn är det kallt. Barnen där nere ser ut som smutsiga sjöstjärnor där dom springer omkring och jagar varandra eller leker med någon pinne som man inte får slåss med. Mitt thé blir kallt av draget från utomhus men jag måste ha öppet om jag ska kunna röka samtidigt. Jag hängde undan skjortorna utan veck för att dom inte skulle förgiftas av röken.

Livet blir till varje dag när ens tid är utmätt. Jag vet inte hur det är, kan inte känna känslan blott ana konturer av smärta och desperation. Vi pratar om livet och hur det känns som vädret i februari ibland. Frågor om framtiden snurrar, vad och varför och när och vem och hur då? Du måste ta tillvara på den tid du har och gör det du vill just nu säger hon oftast. Det är så hon ser på det, det viktiga är nu - inte sen. Då vet du ju inte hur saker och ting ser ut ändå så varför gör det till ett problem?

Strykjärnet piper för att jag lämnat sladden i och inte strukit på en stund. Det känns jobbigt. Mitt thé är kallt och jag måste göra nytt och hundar skäller utanför fönstret i en annan rastgård.
Allt är struket, det är mysigt att dricka thé själv i fönstret och ta en liten skrivarcigg och jag bor mitt i Stockholm vid en park full av liv och rörelse.

Per-Anton dog för snart nio år sen, en vårdag när familjen satt och tittade på. Jag tycker fortfarande att yatzy och pannkakor är bland det bästa som finns.