Ensam - Jag? (del1)

Det är en besynnerlig stad Stockholm. Den ligger på en massa öar som binds samman av broar. I stan bor det massa människor som ilar runt varje dag för att göra det som de gör mest varje dag när de gör saker. En stor flock lämnar hemmen vid åtta snåret för att bege sig till jobb och skola. Samma ivriga sällskap drar sig skyggt hemåt igen vid fem någonstans så där.

En man visslade hela vägen mellan Slussen och Karlaplan på röda linjen i morse. Ingen sa något. Jag tänkte snabbt att jag borde säga åt honom att sluta vissla. Eller kanske trycka en gratistidning i munnen på honom. Det gjorde jag inte.

Det sitter en kvinna något bord bort på fiket. Eller det är en man i grund och botten men nu är det en kvinna. Hon sitter ensam och liksom hukar över en tallrik soppa. Hon ser lite ensam och aningen klumpig ut men också lite söt när hon snyter sig i en medtagen näsduk mellan två sörpel. Det kommer ett litet pipande ljud när hon snyter sig, precis som de sig bör när damer i pärlhalsband och stickad kofta snyter sig.

Jag sitter själv vid ett bord. Det gör jag ibland för att komma bort. Då känner jag mig som världens ensamaste människa. Själv bland massa folk som tisslar och skrattar svider som ett skrapsår ibland. Hon tittar på mig eller tittar åt mitt håll. Jag sitter ensam och tittar på en tjej som gestikulerar mot en annan tjej som har ett mycket irriterande burkskratt.
Jag möter hennes blick. Hon tittar bort. Jag blir lite fascinerad och vill säga hej, men det gör jag inte.

Det är blött ute fast det egentligen borde vara kallt och snöa. Jag ska åka en buss över en bro och en kulle för att komma hem. Bussen kommer, en man tränger sig förbi i regnet och ombord. Jag säger ursäkta, han tittar på mig och går vidare. Det finns bara säten där det redan sitter någon på det ena. Jag står hela resan, det är lika bra så jag inte blöter ner någon med mitt paraply.