Proppen ur när korken gav vika

Det bara började forsa ikväll. Klockan kanske var strax efter tio när jag satte mig tillrätta efter att ha diskat klart och organiserat med färger på papper och fixat små högar kring bordet i köket som är tillförordnad verkställande arbetsplats.
Känslan när det bara rinner ur fingrarna är lite som orgasm. Någonstans inne i kroppen är det något som är tänt och jobbar och jobbar och driver fram det som fullkomligt sprutar ur kroppen. Jag räknar det till sammanlagt elva reportageidéer varav säkert fem av dom skulle kunna bli alldeles utmärkta rörlig bild-reportage vid första anblicken.

Det kan ha varit dagens vackra väder och synnerligen sympatiska och skimrande sällskap om bidragit till att den kreativa stimulansen äntligen kom till sitt crescendo vid ett skrangligt köksbord och inte på de fyra fiken som jag gjort till rutin.
Solen låg på vid Nytan och vi drack kaffe i smyg på stolar utanför ett café. Ett olagligt tilltag var det, för i Sverige fikar, äter eller förtär vi inte utomhus i angränsning till fik/restaurang eller dylikt innan 15 april.
Lagen säger så.
Inget förbannat sollapande eller kaffesippande eller matnjutande utanför de inrutade området för då kommer storebror med bot och långfinger. Men vi chansade och stod över lagen idag som Bonnie & Clyde (fast utan rån och pistoler).



Det är vackert längs Katarinavägens förlängning med utsikt mot Djurgården och Skeppsholmen och lite överallt i Stockholm. På en gata med massa gamla hus uppe på ett av dom där bergen med utsikt mot stan hänger det blåa skynken och tygstycken från fönster och andra ställen där det går att sätta fast blåa skynken och tygstycken. De som bor där protesterar mot att det är några galningar nere på kommunen som vill riva delar av de gamla och bygga nytt fullt och själlöst, vilket dom också gör rätt i - dom som protesterar alltså.
Så nu är rött claimat av oss som håller på munkarna i Burma och dom som inte ville ha en galleria under Odenplan och blått är alltså för dom som inte vill ha ett nytt superdagis istället för gamla trähus på de lilla berget med den fina utsikten. Det senaste inom protest är alltså inte att stå på någon mur eller sjunga sydamerikanska länders namn eller ens kasta saker helt utan anledning - utan ska de protesteras ska det göras med en färg (men inte med rött eller blått för dom är tagna).
Mycket civiliserat och klokt tycker jag. Dessutom ett snyggt och miljövänligt alternativ vilket också går i linje med rådande trend.

Ibland kan jag tycka att Chris Martin låter väldigt gnällig och arenarockig men sympatisk kring 1999. Däremot tycker jag att Maria Erikssons sång i Heikki (1) är fin och mysig och lite glädjande att plocka fram när det är sent och thé känns tråkigt. Det är så skönt driv i ´All that i Need´, jag tror det kan vara någon som stampar i takt eller kanske någon trumgrej.

Det är alla hjärtans dag. I år har jag en dejt och en bokning.