Fyra rostebröd väntade på mig när jag kom hem och tittade på klockan som var generande långt in på det dygn som jag inte gått ut i. Jag längtade efter dom så mycket när jag satte mig på buss 96 nere vid Stureplan med en ängslig tjej och två misstänkt lika Erlend Oye-killar i stora glasögon och krullockiga hår.
Det var 30 års-fest ikväll med massa folk som var trevliga och sa hej och vad gör du och vad jobbar du med och vart bor du och vem känner du här och hur känner du han som fyller år och är du singel. efter en kvart med nya människor ville jag skriva en skylt med tusch, det gjorde jag inte utan det blev whiskey och vatten istället. Bukowski drack det lika lika och ibland känner jag hur bra det är. Starkt men rent, whiskey och vatten.
Någon sa vem är du? Jag sa att det vet jag inte men ta mitt nummer och ring om tio år och fråga igen. Hon tittade på mig och undrade vem som gick vidare från Göteborg. Jag tittade i taket och tänkte på någon annan.
Hemma drog jag ur kontakten till vattenkokaren för att få platsen med sladden till brödrosten. Det blev sex böjda skivor med olivsmör och ost och klockan sladdar vidare mot när den ska ringa in min nya dag. Det ligger cigaretter bredvid på bordet vid det öppna fönstret och datorn som säger tickticktickticktickticktick.
Bussen kom direkt när jag stod där som den ska komma när den går. Den gick med mig ensam mot city där man kan öla upp en hundring eller två 67´. Jag ville spring på honom i det Erlend Oye-liknande håret brett på sponken men han var inte där och har inte varit det på så många år att jag inte ens var i närheten av att vara tillräckligt gammal för att få gå ut ensam.
På baren där jag alltid träffar vänner kom sångerskan fram och började prata och frågade märkliga frågor och undrade om jag visste svaret. Det gjorde jag inte och kunde inte förstå att vi pratade om det vi gjorde men det var trevligt en stund innan en kille som inte samlar på falkägg utan snarare kör in i bergväggar kom fram och hon försvann. Jag spanade en stund och kände hur härligt det är att vara ensam i en folksamling som har toalettpapper under klacken och bajs i mungipan. Som små arbetsbin surrar dom runt mig och tittar ängsligt och jag säger hej och då.
De blev två till och dom är lika böjda som dom andra och lite svart i böjen för där har dom fått extra mycket hetta. Men det är gott och det känns som vattnet rinner hela vägen ut i fingrarna som säger tickticktickticktack. En sommarnatt hade krävt flera cigg och öppet fönster och säkert en kork eller två av whiskeyn på bordet men februari räcker ut tungan och stänger fönstret.
I en källare är det unga människor i stor skara och musiken tangerar sån där disco som dom unga människorna har lärt sig är bra och hipp och vip. Jag träffar en tuffing så slår mig i bröstet, jag vet att hon är mjuk och säger det i viskande ton och hon rodnar något och puttar mig lätt i sidan. Hon är som dom andra något yngre och jag känner mig som storebror och rodnar och måste gå vidare.
Den Vassa eggen är sannolika Lundells bästa album. Jag fattade igår hur bra skivjävlen är efter att Calle sagt att den är jävligt bra och hävt en whiskey och skanderat med mig till ´Lit de parad´. Ritorno som hon sa eller Rialto som låten heter och Chans finns med på dom både LP-skivorna som raspar och river i min lilla etta när jag vill.
Det var inte ens nära att jag fick höra om hunden som inte har något namn och som står bunden och gråtandes i city, när jag strök om kring inatt. Ingen visste att ville höra den och ingen förstod hur bra investerat dom 5.44 minuterna hade varit.
Jag vet.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar