Dualitet

Mitt ena köksfönster är delat i två delar och dom håller inte ihop när jag ska öppna det. Uteramen stannar kvar i sitt läge medan inneramen följer med en bit. Det har varit så länge att dom inte vill samarbete, Mattias (som har lägenheten) säger att det var typ så när han flyttade in. När mamma var här när jag fyllde år i november så skulle jag öppna fönstret och när jag försökte blev de någon form av spänning så rutan gick sönder och föll ner till dagisplatsen. Det var jobbigt.
Nu använder jag oftast en sked för att öppna så det inte blir några spänningar. Det gäller att lirka försiktigt och sen trycka till lagom hårt, då ger karmen med sig.

Har köpt en jättesnygg anteckningsbok i trikolorens färger som jag ska skapa i nu idag snart efter att jag gått en promenad.

Du ska inte dö - det är ju snart vår

Ibland är en långpromenad det enda som hjälper när det står still i huvudet. En cigg, en tändare och ett stort grönt äpple i fickan men inga vantar, vilket skulle visa sig vara en liten miss. Det är värst i början sa han och syftade på skaparångesten som smyger runt i mitt huvud och som har städat min lägenhet. Det är konstigt sa hon hur saker och ting som finns varje dag bra som dåliga blir annorlunda när en situation blir en annan.
Jag antar det svarade jag båda med en stunds mellanrum.



Det var hög fuktig luft vid Årstaviken och som vanligt var det någon och matade fåglarna vid Tantos fot. Det är det alltid, oftast barn eller någon äldre som står och vobblar vid kanten. Joggare joggade förbi och jag fick reda på att det bästa är att bara bestämma sig och sätta igång och komma någon vart och sen se tillbaka och putsa och fila. Lite som när man ska tälja en träsked, först måste ett träd sågas ner så jag har något att tälja i. Om ingen kan bestämma vilket det blir så blir det också väldigt svårt för mig att tälja någon sked.

Tvång är ett bra sätt att komma igång har jag märkt. Det fungerar bra för mig, gör 45 sekunder störtlopp kan det låta och då gör jag det. Ibland blir det lite längre om jag kommit på något extra spännande som bara måste med fast ingen som tittar kanske märker av det.
Små förändringar i ett givet sammanhang är inte världens grej och ordna till men när hela situationer förändras så kan det ibland betyda allt och ibland ingenting. Men det får oftast konsekvensen att man tvingas tänka till och värdera och funderar och komma fram till vad man verkligen vill göra och varför det är viktigt. Då kanske man kommer fram till att det inte är så jobbigt att gå upp på måndagar.

Det var det idag. Sen gick jag en promenad och fick höra två helt olika delar och versioner av två snart 30-åriga liv.
Då vaknade jag till en smula och upptäckte att det är vår i luften.

Rödstrumpa

Min garderob tar sig nya höjder nu när slutprojektet är igång i skolan. Det som går att stryka är struket och jag har nu äntligen funderat klart kring hur jag ska vika och stoppa in för att det ska få plats på ett geoetiskt sätt på dom sparsmakade hyllorna.

Sen är det där här med den röda strumpan. Den är av ylle och lite för liten för att passa både min fot och räcka en bit över ankeln. Ibland är den två och den andra ser likadan ut och är även den i samma storlek. Någonstans har jag fått dom ifrån men jag vet bannemej inte vart ifrån. Jag tror det kan vara mammas från början som hon prackat på mig för att jag ska lära mig att klä mig när det är kallt eller bara för att hon tyckte att de var bra.
Fler gånger har jag försökt göra mig av med rödstrumpan men det verkar inte gå för den dyker upp hela tiden och nu mitt på mitt vardags/sovrumsgolv. En gång försökte jag slänga den men då visste jag att den andra fanns någonstans och tyckte synd om dom båda och lite om mamma också om det nu var från henne jag fått dom.

Jag har aldrig förstått folk som sorterar ut och slänger kläder ur garderoben. Det är bestämt bättre att tejpa ner dom i lådor och sätta på vinden. Om de kommer snö kan man mycket väl behöva ett par röda yllestrumpor och vem vet, snart kanske det är inne med 90-tal och puffärmar igen?

Osynlig är du inte ensam (del5)

Fyra rostebröd väntade på mig när jag kom hem och tittade på klockan som var generande långt in på det dygn som jag inte gått ut i. Jag längtade efter dom så mycket när jag satte mig på buss 96 nere vid Stureplan med en ängslig tjej och två misstänkt lika Erlend Oye-killar i stora glasögon och krullockiga hår.

Det var 30 års-fest ikväll med massa folk som var trevliga och sa hej och vad gör du och vad jobbar du med och vart bor du och vem känner du här och hur känner du han som fyller år och är du singel. efter en kvart med nya människor ville jag skriva en skylt med tusch, det gjorde jag inte utan det blev whiskey och vatten istället. Bukowski drack det lika lika och ibland känner jag hur bra det är. Starkt men rent, whiskey och vatten.
Någon sa vem är du? Jag sa att det vet jag inte men ta mitt nummer och ring om tio år och fråga igen. Hon tittade på mig och undrade vem som gick vidare från Göteborg. Jag tittade i taket och tänkte på någon annan.

Hemma drog jag ur kontakten till vattenkokaren för att få platsen med sladden till brödrosten. Det blev sex böjda skivor med olivsmör och ost och klockan sladdar vidare mot när den ska ringa in min nya dag. Det ligger cigaretter bredvid på bordet vid det öppna fönstret och datorn som säger tickticktickticktickticktick.

Bussen kom direkt när jag stod där som den ska komma när den går. Den gick med mig ensam mot city där man kan öla upp en hundring eller två 67´. Jag ville spring på honom i det Erlend Oye-liknande håret brett på sponken men han var inte där och har inte varit det på så många år att jag inte ens var i närheten av att vara tillräckligt gammal för att få gå ut ensam.
På baren där jag alltid träffar vänner kom sångerskan fram och började prata och frågade märkliga frågor och undrade om jag visste svaret. Det gjorde jag inte och kunde inte förstå att vi pratade om det vi gjorde men det var trevligt en stund innan en kille som inte samlar på falkägg utan snarare kör in i bergväggar kom fram och hon försvann. Jag spanade en stund och kände hur härligt det är att vara ensam i en folksamling som har toalettpapper under klacken och bajs i mungipan. Som små arbetsbin surrar dom runt mig och tittar ängsligt och jag säger hej och då.

De blev två till och dom är lika böjda som dom andra och lite svart i böjen för där har dom fått extra mycket hetta. Men det är gott och det känns som vattnet rinner hela vägen ut i fingrarna som säger tickticktickticktack. En sommarnatt hade krävt flera cigg och öppet fönster och säkert en kork eller två av whiskeyn på bordet men februari räcker ut tungan och stänger fönstret.

I en källare är det unga människor i stor skara och musiken tangerar sån där disco som dom unga människorna har lärt sig är bra och hipp och vip. Jag träffar en tuffing så slår mig i bröstet, jag vet att hon är mjuk och säger det i viskande ton och hon rodnar något och puttar mig lätt i sidan. Hon är som dom andra något yngre och jag känner mig som storebror och rodnar och måste gå vidare.

Den Vassa eggen är sannolika Lundells bästa album. Jag fattade igår hur bra skivjävlen är efter att Calle sagt att den är jävligt bra och hävt en whiskey och skanderat med mig till ´Lit de parad´. Ritorno som hon sa eller Rialto som låten heter och Chans finns med på dom både LP-skivorna som raspar och river i min lilla etta när jag vill.

Det var inte ens nära att jag fick höra om hunden som inte har något namn och som står bunden och gråtandes i city, när jag strök om kring inatt. Ingen visste att ville höra den och ingen förstod hur bra investerat dom 5.44 minuterna hade varit.
Jag vet.

Fuck it I´m gay

Det konstiga är att det bara är så när man kommer hem och det är tomt och sent. Då undrar jag varför och när det kommer bli som jag tror det kommer bli. Natten ligger på utanför och verkar inte ge sig, precis som vanligt är det mörkt och dagen är tusen år bort. Hade jag inte sovit dom där timmarna kanske dagen aldrig hade kommit fram och visat att det finns en morgondag. Kanske ha dagen slutat i kakel och vitt snurrande tak som undrar varför du ligger där igen och glor på något som inte finns.
Men det gör jag inte för jag är alldeles för feg och sitter i köket och skriver och sigur rós lägger en matta över livet i köket där det är alldeles mörkt och lite kallt.

det lyser mittemot i några fönster. klockan är två och jag undrar vad dom gör så här sent. kanske är det en middag som dragit ut på tiden eller ett älskande par som inte vill att natten ska bli morgon, att ljuset inte ska avslöja hur han ser ut hur hon ser ut hur dom ser ut inte i drömmen utan när ljuset visar skavankerna. För dom finns där överallt dom där skavankerna och beror på vem som tittar för att avgöra hur illa det är. jag är rädd för folk som tittar och säger att det är illa.

jag gillar sigur rós. jag har en skiva som lugnar ner och tar mig bort långt till funderingar som är mjuka och behändiga. ikväll träffade jag mycket folk som är förvirrade och fulla av försvar. dom är så svaga och enkla och avslöjade att försvaret är det ändå dom har att komma med nu. dom måste vara något och hälsa på några för att visa att dom duger när andra tittar. jag längtar mest efter en som inte bryr sig och jag förstår henne och mig själv i sorlet som närmst tar sig horiga nivåer.
Titta jag känner henne honom som står där och gör det, ser du?

corn flakes och mjölk och mackor med mycket ost och första säsongen av the office och somna i soffan lugna mig. det känns skönt.

du var där hela kvällen. du som jag somnar med.
gott så/ Sandy Mac Makeba.

Hemligheten bakom Lykke Li´s frisyr

Håret i en boll på huvudet är det nya bland många tjejer. En del passar inte alls i det medan andra ser ut lite som isberg som driver runt på gatorna. Jag är inte så hemma i hår och har därför sökt efter referenser och bakgrunden till detta hårfenomen. Och efter en hel del research framför allt kring Sofo har jag kommit fram till följande bildserie:










Jag vill inte vetenskapligt fastslå att det föreligger som bildserien visar men mycket tyder alltså på att referensen till indiebrudarnas nya favoritfrisyr kommer från tandläkaren, 90-talsikonen och den före detta underhållaren Dr Alban.

Kors i taket, Jeffrey! (Del4)

Semlorna från igår kostar 17,50 kr, det är halva priset men så är dom dubbelt så torra också. Kaffet är lika svart som vanligt och förmodligen direkt farligt för kroppen och kostar 25 kronor. Ma häller upp kaffet själv och lägger i det som behövs. Jag dricker ofta med mjölk, det blir lätt lite för starkt annars.

På väg till bordet stöter jag ihop med en dam. Hon är omfångsrik och ser lite arg ut och ag tycker inte alls om henne. Impulsen att fälla henne är stark, där framför kaffet och kopparna och faten och skedarna och alla som sitter och fikar och hennes sällskap längre bort. Det hade sett för dråpligt ut om hon fallit rakt fram i heltäckningsmattan med ett skrik och den dagsfärska semlan upptryck mellan dom jättelika brösten.
Jag gör att inte så klart. Det vore lite väl taskigt antar jag.

Istället tar jag mitt bord i besittning. Det finns fyra stolar runt bordet. Jag lägger saker på tre så folk ska tro att det kommer fler och sitter med mig, det gör det inte, men jag vill inte ha någon snusmumrik som ska sitta och snicksnacka när jag har kvalitetstid med mig själv.
I´m a gay and jew and that is absolutley true säger en skrynklig man efter att först hälsat och hindrat mig från att äntligen få sätt mig ner vid mitt noga planlagda bord. Han heter Jeffrey och är vad jag förstår något av en legend på stället. Han hälsar på alla och säger till mig att folk omkring är hans vänner. Jeffrey luktar lite som gamla män gör, inte direkt illa men det är något speciellt som kanske är draget efter något halskaramell eller guld blend.

På bussen bestämde jag mig för att lyssna igenom alla Supertramp-låtar och slutligen bestämma mig för om jag gillar Anna-Lena Löfgren på riktigt för att låtarna är bra och för att hon var snygg eller bara för att hon var snygg (kring 1967). Men 5.36 School och 3.10 Måndag, måndag (ja, det är en svensk version av Monday, Monday, 3.26, The Mamas and The Papas) blev inte vad jag hade hoppats då ljudvolymen i mina öronsnäckor inte lyckas överrösta sorlet i lokalen.

Jeffrey tar min hand och frågar vad jag heter och om jag är jude. Det är jag inte och jag tror nog mest på goda ting i världen på sin höjd svarar jag och är besvärad för att hans gamla hand som är obekvämt len inte vill släppa min som nu är helt slapp. Jeffrey tittar på mig i ögonen och jag siktar mot näsroten och han säger något om Kabbala och att han gärna berättar för mig.

En gång när jag och en kompis låg och kollade på tv i Jönköping en söndag knackade det på dörren. Det var Jehovas Vittne och två barn. Hon började prata med min vän som är väluppfostrad och lyssnade tålmodigt på vad herren hade med sig. Det var en bra film och i slutet och jag har aldrig haft något vidare tålamod. Därför virade jag in mig i ett lakan och gick fram till ´Taggen´ (som han kallas för och som för övrigt har vunnit en Volvo på Bingolotto och utbildat sig både till journalist och jurist) och la armen om hans sida och tittade på trion av förtjust förskräckelse. Är du och hälsar på frågar hon glatt och jag svarar att jag bor där och att vi är förlovade och undrar dessutom om det inte är så att dom faktiskt inte tycker att bögar är speciellt bra. Hon blir stum och barnen vrider på sig och hon säger tack så mycket och mumlar och går.

Jag minns det än idag som något av en fräck kupp med följande möjliga löp:
´Martins fräcka kupp. Lurade Jehovas vittne.
Dörrknackarna i chock.
- Jag sa att jag var bög, säger Martin.´

När Jeffrey ser att jag stängt av så tittar han en extra gång och konstaterar att hans föreläsning om relationen mellan det goda och onda i livet nog får vänta tills nästa gång. Jag tycker det är ett klokt beslut av Jeffrey och vi ler kort i samförstånd, vi ses Martin säger han och jag vet att han heter Jeffrey och strax senare kommer han som alltid skriker så högt när någon beställt en latte och säger att Jeffrey minsann får gå och sätta sig och snacka med sina kompisar lite nu.

När han går väljer jag Animals istället och det känns mycket bättre. Dom låter lite som de flesta The Band (alltså band som börjar med The och inte The Band) i slutet av 60-talet. Ivrigt men kärleksfullt med en del handklapp och låtlängder kring under tre minuter.
En favorit är ´She Said Yeah´ som är 2.21, lätt bra längd när man måste spela många låtar på en kväll som svänger och man hela tiden vill byta. Ska jag nog spela den på Nada nästa gång.

Den tjocka tantens man tar kort på henne och något som kan vara en dotter. Det har kommit tre högljudda arbetare och satt sig bakom med burkskratt, baksnus och kontanter till kaffe och kanske några bärs. Den ena har ett hest och direkt ointelligent skratt som irriterar.
Undra om han tycker The Animals är bögeri, retro eller om han spontant skulle knacka en fyrtakt i luften? Jag tror han skiter i The Animlas, Anna-Lena Löfgren och Supertramp också för den delen, bara han få hem och sätta på frugan och campa till sommaren.