Det gäller att vara kreativ när man ska skapa.
8 februari 2008
För morgondagen
På stationen är det mycket folk som rör sig, speciellt på fredagar. Vi funderade vart alla var på väg över en ostfralla och lite morgondryck. Det var trevligt och lite ledsamt att jag inte var en av dom som skulle någonstans. Jag vinkade av och gick hem istället över Gamla Stan och förbi Slussen. Två dagar på raken nu har det varit hög och frisk luft och härligt att bara gå runt. Det gillar jag med våren, att det är surt i marken och friskt i luften.
När jag kom till Slussen tog jag foto och vände mig om för att gå vidare. Då stod hon som det skrevs så mycket om, som först skapade Feministiskt Initiativ och blev jättearg på alla och hoppade av, bredvid mig vid rödljuset. Jag har alltid varit fascinerad av henne för att hon verkar så himla arg och inte vill svara på några frågor och mest forska om genus och sånt. Men mitt trevande försök i huvudet att ta kontakt slutade med att hon gick, kanske lika bra det tänkte jag och tog en bild till som blev bättre för de kom ett tåg över spåret.
Hur som helst så var det skönt att spankulera runt lite så där på morgonkvisten.
7 februari 2008
Prestera mera, tack! (del3)
Du behöver inte vara mer än du är sa hon och tittade på mig under luggen över bordet. Mina ticks hade satt igång och näsan blev lite irriterad av allt gnuggande. Jag brukar ta den mellan tummen och pekfingret och lixom dra pekfingret över näsryggen och flacka lite med blicken när jag känner mig trängd. Sluta med dina ticks brukar hon säga och då slutar jag. Men ibland fuskar jag lite och skakar med ett ben under bordet.
Slutprojektet är vårt fönster ut mot arbetslivet. Det är vad vi lyckas trycka ner och pressa fram som branschen kommer se av två år i skolan. Avgörandet ligger inte där men väl den där så viktiga nyckeln till första rummet i resten av vårat liv.
Hon förstår vad jag menar och säger att jag måste börja tänka på mig själv, tävla med mig själv och inte titta åt sidan ängslig över vad dom andra gör. En man med grått hår skrattar bullrigt och hans fikasällskap i röd tröja ler stolt med knäppta händer bakom huvudet. Jag önskar att jag visste vad som var så roligt och tappar för ett ögonblick tråden och hennes blick under luggen. När jag finner den tittar hon pillemariskt och lägger sin hand på min över bordet, du måste bestämma dig för en sak, en enda sak och bestämma dig för att det är okej. Jag förstår att hon förstod att jag inte lyssnade på henne utan försökte hänga med i det främmande samtalet för en stund. Jag rodnar en smula och hon skakar på huvudet.
Pojke, fyra års högskoleutbildning inom tal och skrift, tjugoåtta år gammal på väg in i vuxenlivet. Det gäller att ha ett spetsigt CV och veta vad man vill i karriären och när du får gå på den där efterlängtade intervjun. Inte vara för finklädd men fast handslag och se i ögonen och kanske hålla upp dörren. Gå in med ett mål och kom ut med ett avslut sa han och hon och han och hon och vi skrev ner vad de sa och ska göra det bästa av råden.
Kanske skulle du göra det du själv vill istället för att sträva efter att göra något som gör att andra tycker att du gör något bra och värdefullt? Hon vet vart hon ska trycka och det gör lite ont.
Mannen med den röda tröjan gillar att hålla händerna runt sitt mörka lockiga hår i nacken. Men det verkar mest var hans vän som sköter snacket.
Tur att jag har innebandyn på måndagar vid åtta.
Slutprojektet är vårt fönster ut mot arbetslivet. Det är vad vi lyckas trycka ner och pressa fram som branschen kommer se av två år i skolan. Avgörandet ligger inte där men väl den där så viktiga nyckeln till första rummet i resten av vårat liv.
Hon förstår vad jag menar och säger att jag måste börja tänka på mig själv, tävla med mig själv och inte titta åt sidan ängslig över vad dom andra gör. En man med grått hår skrattar bullrigt och hans fikasällskap i röd tröja ler stolt med knäppta händer bakom huvudet. Jag önskar att jag visste vad som var så roligt och tappar för ett ögonblick tråden och hennes blick under luggen. När jag finner den tittar hon pillemariskt och lägger sin hand på min över bordet, du måste bestämma dig för en sak, en enda sak och bestämma dig för att det är okej. Jag förstår att hon förstod att jag inte lyssnade på henne utan försökte hänga med i det främmande samtalet för en stund. Jag rodnar en smula och hon skakar på huvudet.
Pojke, fyra års högskoleutbildning inom tal och skrift, tjugoåtta år gammal på väg in i vuxenlivet. Det gäller att ha ett spetsigt CV och veta vad man vill i karriären och när du får gå på den där efterlängtade intervjun. Inte vara för finklädd men fast handslag och se i ögonen och kanske hålla upp dörren. Gå in med ett mål och kom ut med ett avslut sa han och hon och han och hon och vi skrev ner vad de sa och ska göra det bästa av råden.
Kanske skulle du göra det du själv vill istället för att sträva efter att göra något som gör att andra tycker att du gör något bra och värdefullt? Hon vet vart hon ska trycka och det gör lite ont.
Mannen med den röda tröjan gillar att hålla händerna runt sitt mörka lockiga hår i nacken. Men det verkar mest var hans vän som sköter snacket.
Tur att jag har innebandyn på måndagar vid åtta.
Det bästa av tiden (del2)
När jag var liten dog ingen i cancer. Eller farfar hade cancer, men den var inte så farlig och satt där killar brukar få kräfta och säga att det inte är så farligt för det går oftast att operera bort. Han hade det länge och klagade sällan och levde i en tid då yatzy och pannkakor var det bästa.
Det finns inget kvar att stryka. Jag har strukit sen lunch och det börjar närma sig fyra timmar. Inte ens i garderoben finns det något kvar, inga kalsonger, inga kökshandukar, inga underlakan. Kalsonger är en utmaning men svårt för det är så lätt att man bränner resåren vid linningen.
Helt plötsligt så började folk få cancer. En del som man känner och andra som man vet vilka dom är för det är någons kompis något. Beskedet, oron och behandlingar. En konstig tid då allting sätts på sin spets. När vi fick diagnosen sa läkaren att de kunde gå snabbt. Det gick en höst, en vinter och så var det slut.
Vid fönstret som vätter ut mot en liten rastplats för dagisbarn är det kallt. Barnen där nere ser ut som smutsiga sjöstjärnor där dom springer omkring och jagar varandra eller leker med någon pinne som man inte får slåss med. Mitt thé blir kallt av draget från utomhus men jag måste ha öppet om jag ska kunna röka samtidigt. Jag hängde undan skjortorna utan veck för att dom inte skulle förgiftas av röken.
Livet blir till varje dag när ens tid är utmätt. Jag vet inte hur det är, kan inte känna känslan blott ana konturer av smärta och desperation. Vi pratar om livet och hur det känns som vädret i februari ibland. Frågor om framtiden snurrar, vad och varför och när och vem och hur då? Du måste ta tillvara på den tid du har och gör det du vill just nu säger hon oftast. Det är så hon ser på det, det viktiga är nu - inte sen. Då vet du ju inte hur saker och ting ser ut ändå så varför gör det till ett problem?
Strykjärnet piper för att jag lämnat sladden i och inte strukit på en stund. Det känns jobbigt. Mitt thé är kallt och jag måste göra nytt och hundar skäller utanför fönstret i en annan rastgård.
Allt är struket, det är mysigt att dricka thé själv i fönstret och ta en liten skrivarcigg och jag bor mitt i Stockholm vid en park full av liv och rörelse.
Per-Anton dog för snart nio år sen, en vårdag när familjen satt och tittade på. Jag tycker fortfarande att yatzy och pannkakor är bland det bästa som finns.
Det finns inget kvar att stryka. Jag har strukit sen lunch och det börjar närma sig fyra timmar. Inte ens i garderoben finns det något kvar, inga kalsonger, inga kökshandukar, inga underlakan. Kalsonger är en utmaning men svårt för det är så lätt att man bränner resåren vid linningen.
Helt plötsligt så började folk få cancer. En del som man känner och andra som man vet vilka dom är för det är någons kompis något. Beskedet, oron och behandlingar. En konstig tid då allting sätts på sin spets. När vi fick diagnosen sa läkaren att de kunde gå snabbt. Det gick en höst, en vinter och så var det slut.
Vid fönstret som vätter ut mot en liten rastplats för dagisbarn är det kallt. Barnen där nere ser ut som smutsiga sjöstjärnor där dom springer omkring och jagar varandra eller leker med någon pinne som man inte får slåss med. Mitt thé blir kallt av draget från utomhus men jag måste ha öppet om jag ska kunna röka samtidigt. Jag hängde undan skjortorna utan veck för att dom inte skulle förgiftas av röken.
Livet blir till varje dag när ens tid är utmätt. Jag vet inte hur det är, kan inte känna känslan blott ana konturer av smärta och desperation. Vi pratar om livet och hur det känns som vädret i februari ibland. Frågor om framtiden snurrar, vad och varför och när och vem och hur då? Du måste ta tillvara på den tid du har och gör det du vill just nu säger hon oftast. Det är så hon ser på det, det viktiga är nu - inte sen. Då vet du ju inte hur saker och ting ser ut ändå så varför gör det till ett problem?
Strykjärnet piper för att jag lämnat sladden i och inte strukit på en stund. Det känns jobbigt. Mitt thé är kallt och jag måste göra nytt och hundar skäller utanför fönstret i en annan rastgård.
Allt är struket, det är mysigt att dricka thé själv i fönstret och ta en liten skrivarcigg och jag bor mitt i Stockholm vid en park full av liv och rörelse.
Per-Anton dog för snart nio år sen, en vårdag när familjen satt och tittade på. Jag tycker fortfarande att yatzy och pannkakor är bland det bästa som finns.
Ensam - Jag? (del1)
Det är en besynnerlig stad Stockholm. Den ligger på en massa öar som binds samman av broar. I stan bor det massa människor som ilar runt varje dag för att göra det som de gör mest varje dag när de gör saker. En stor flock lämnar hemmen vid åtta snåret för att bege sig till jobb och skola. Samma ivriga sällskap drar sig skyggt hemåt igen vid fem någonstans så där.
En man visslade hela vägen mellan Slussen och Karlaplan på röda linjen i morse. Ingen sa något. Jag tänkte snabbt att jag borde säga åt honom att sluta vissla. Eller kanske trycka en gratistidning i munnen på honom. Det gjorde jag inte.
Det sitter en kvinna något bord bort på fiket. Eller det är en man i grund och botten men nu är det en kvinna. Hon sitter ensam och liksom hukar över en tallrik soppa. Hon ser lite ensam och aningen klumpig ut men också lite söt när hon snyter sig i en medtagen näsduk mellan två sörpel. Det kommer ett litet pipande ljud när hon snyter sig, precis som de sig bör när damer i pärlhalsband och stickad kofta snyter sig.
Jag sitter själv vid ett bord. Det gör jag ibland för att komma bort. Då känner jag mig som världens ensamaste människa. Själv bland massa folk som tisslar och skrattar svider som ett skrapsår ibland. Hon tittar på mig eller tittar åt mitt håll. Jag sitter ensam och tittar på en tjej som gestikulerar mot en annan tjej som har ett mycket irriterande burkskratt.
Jag möter hennes blick. Hon tittar bort. Jag blir lite fascinerad och vill säga hej, men det gör jag inte.
Det är blött ute fast det egentligen borde vara kallt och snöa. Jag ska åka en buss över en bro och en kulle för att komma hem. Bussen kommer, en man tränger sig förbi i regnet och ombord. Jag säger ursäkta, han tittar på mig och går vidare. Det finns bara säten där det redan sitter någon på det ena. Jag står hela resan, det är lika bra så jag inte blöter ner någon med mitt paraply.
En man visslade hela vägen mellan Slussen och Karlaplan på röda linjen i morse. Ingen sa något. Jag tänkte snabbt att jag borde säga åt honom att sluta vissla. Eller kanske trycka en gratistidning i munnen på honom. Det gjorde jag inte.
Det sitter en kvinna något bord bort på fiket. Eller det är en man i grund och botten men nu är det en kvinna. Hon sitter ensam och liksom hukar över en tallrik soppa. Hon ser lite ensam och aningen klumpig ut men också lite söt när hon snyter sig i en medtagen näsduk mellan två sörpel. Det kommer ett litet pipande ljud när hon snyter sig, precis som de sig bör när damer i pärlhalsband och stickad kofta snyter sig.
Jag sitter själv vid ett bord. Det gör jag ibland för att komma bort. Då känner jag mig som världens ensamaste människa. Själv bland massa folk som tisslar och skrattar svider som ett skrapsår ibland. Hon tittar på mig eller tittar åt mitt håll. Jag sitter ensam och tittar på en tjej som gestikulerar mot en annan tjej som har ett mycket irriterande burkskratt.
Jag möter hennes blick. Hon tittar bort. Jag blir lite fascinerad och vill säga hej, men det gör jag inte.
Det är blött ute fast det egentligen borde vara kallt och snöa. Jag ska åka en buss över en bro och en kulle för att komma hem. Bussen kommer, en man tränger sig förbi i regnet och ombord. Jag säger ursäkta, han tittar på mig och går vidare. Det finns bara säten där det redan sitter någon på det ena. Jag står hela resan, det är lika bra så jag inte blöter ner någon med mitt paraply.
Noveller till Franska hymner
Slutprojektet har börjat i skolan. Fram till den 14 april får vi göra vad vi vill inom rörlig bild och sen presentera det för media-Sverige och skolledningen. Jag har hyfsade ångest för vad jag ska göra. Därför har jag under första veckan tvätt, strykit och varvat Desert Storm II (på ps1) samt laddat ner en hel drös med fransk musik och samtida svensk musik. Det konstiga är att låtarna från den tiden på svenska av Anita Lindblom, Lill-Linfors och Anna-Lena Löfgren buskis. ´Lyckliga gatan´av den senare är nästan den ändå låtan jag hitta på svenska som gör mig lite tillfreds.
annars blir det mest ´Melody Nelson´ av famösa Serge Gainsbourg som håller mig sällskap. Och min något alkoholiserade granne rakt nedanför som spelar ashögt med mycket bas när jag har fransk sejour i köket.
Dagarna flyter på och jag känner allt mindre för att gå ut eller göra något speciellt. Däremot har jag kommit på en mängd olika arbetsteser inför slutprojektet. De bästa har kommit till framför strykbrädan och några har med Hans Vilnius att göra. Nu måste jag bara hitta honom.
Uppsala sa någon, men jag vet inte.
M. Makeba spelar på Tranan ikväll. Ska nog dit och hälsa på. Hans spelar disco, soul och sånt. Det kan nog bli lite spännande.
6 februari 2008
Gå runt
Gärdesfältet ligger precis vid skolan och är stort och grönt och där älskar hundar att springa. Sista självande dagarna i skolan blev det lite av en tradition att flyta ut över fältet på lunchen och bara andas luften som flöt in från vattnet bakom Djurgården. Sällan han jag så långt innan skolan kallade men ofta stannade jag bara för att se de fria hundarna jaga fåglar, varandra och livet ur förbi passerande eller hussar och mattar med sina visslingar och lockrop.
Hade jag varit en riktig hund hade jag älskar Gärdesfälet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
