Jag saknar dig

Ulf Lundell skriver och sjunger som åren går. Vi var på Moderna tillsammans för några veckor sen. Peter lärde mig att när man tittar på duk ska man se helheten, sen närheten och slutligen återigen helheten för att skapa en helhetsbild av konstverket. Jag tyckte det var kul att göra som Peter men uddlöst tråkigt med alla mer eller mindre konstiga tavlor. Det abstrakta och surrealistiska var i och för sig intressant. Men han verkade ha varit lite tokig den där tysken som målat. På plats i den permanenta utställning fanns en Tv-apparat. I den spelades upp ett verk där en annan konstnär gjorde pepparkaksgubbar och dylikt i protest mot samhället. Johan sa att han dog nyss. Filmen var kanske från 70-talet. Då var han full av kraft men nu alltså troligtvis död och begraven.

Det var när jag tittade upp från de rörliga bildverket som jag såg Ulf. Han var kort, gråhårig och lika raspig i verkligheten som på skiva. Han gick med sin tjej. De samspråkade och hon skrattade till åt något han sa.

Ulf var det stiligaste och mest intressanta konstverket jag såg på Moderna. Tyvärr gick inte Peter med på att jag betraktade Ulf enligt närhet helhetsprincipen. Så jag fick smyga lite och titta i smyg när han pekade och gestikulerade och kanske kom på en ny titel till en sjukt lång bok.

´Nu biter frosten igen och parkerna brinner som eld
himlen över västerbron är gaslågeblå nu ikväll
Jag ser ut över stan du är där någonstans
eller kanske i någon annan mans famn´.

M