Iakta

Det regnade ute, jag stod i en dörrpost och tittade. En tjej lutade sig fram efter mycket fnittrande och frågade om vi inte setts förut. Jag sa nej. Hon svajjade tillbaka och blev omstyrd av en vän till en lite krullig popkille. Han såg söt ut i skinnjacka och stora ögon.

Dörrposten är det bästa stället. Där bakom kan jag gömma mig försiktigt från bruset men ändå vara med och titta. Inte behöva trängas eller bli spilld på. Det var en trivsam timme, förutom att kvällens DJ-killar är långt mycket bättre på att skriva creddiga och småroliga mail än på att spela skivor.

Några italienare skrek på bussen och fotade lite allt möjligt i vägen. Jag kunde inte koncentrera mig och var långt i från något rekord på tetris. Men det var okej. Dom hade ju roligt.

Saltgurka är gott.
Spelar ´Fake Plastic Trees´ gång på gång på gång. Den är oförstört och ofattbart bra.
Jävligt bra för att använda slarvig och upptornig svenska.

Jag kan äta flingor igen. Har köpt låglaktosmjölk. Sån som Arn drack i filmatiseringen av boken med samma namn.

M