Iakta

Det regnade ute, jag stod i en dörrpost och tittade. En tjej lutade sig fram efter mycket fnittrande och frågade om vi inte setts förut. Jag sa nej. Hon svajjade tillbaka och blev omstyrd av en vän till en lite krullig popkille. Han såg söt ut i skinnjacka och stora ögon.

Dörrposten är det bästa stället. Där bakom kan jag gömma mig försiktigt från bruset men ändå vara med och titta. Inte behöva trängas eller bli spilld på. Det var en trivsam timme, förutom att kvällens DJ-killar är långt mycket bättre på att skriva creddiga och småroliga mail än på att spela skivor.

Några italienare skrek på bussen och fotade lite allt möjligt i vägen. Jag kunde inte koncentrera mig och var långt i från något rekord på tetris. Men det var okej. Dom hade ju roligt.

Saltgurka är gott.
Spelar ´Fake Plastic Trees´ gång på gång på gång. Den är oförstört och ofattbart bra.
Jävligt bra för att använda slarvig och upptornig svenska.

Jag kan äta flingor igen. Har köpt låglaktosmjölk. Sån som Arn drack i filmatiseringen av boken med samma namn.

M

Frestande

Skidskyttet hade dominerat min kväll. Först ett inslag och sen ett annat. Det första gick i Tv det andra gjordes och fick sen inte plats i Tv. Alls. Det finns nu bara i en databas på kanalen. Det var ett fint inslag - Björn Ferry skojade lite om Carl-Johan Bergmans missade pallplats i ett av miljoners miljarders snölopp i en världscup i ett land i södra Europa.

I tunnelbanan fick jag springa jättefort i mina nya skor som skär in i hälsenorna. Det stod en minut på tavlan. Jag sprang snabbare än en minut. Det gjorde jag. Tåget gick precis på perrongen. Klarade inte av nytt tetrisrekord på mobilen i väntan på nästa mot Norsborg. Läste Aftonbladets fredagsbilaga och tittade på bilder från Elin Klings New York. Kom ganska snabbt fram till att hennes huvud är lite för litet för resten av kroppen och att man inte riktigt ser om hon ler eller inte på bilderna. Men New York var lika fint som senaste vi var förbi. Kleerup fick en känga och massa kändisar fanns i konstiga poser på bilder.

Per sov nästan när jag kom hem. Vi satte oss i soffan och pratade om saker ingen kan få reda på. Bara vi två. En glas vin blev en flaska och en flaska blev plötsligt matlagning. Per gillar pasta och café del mar sås. Det är rätt äckligt men smakar gott vid fyra på natten.

Han lagade och jag filmade. Vi slängde några klipp som handlade om det där sakerna som ingen kan få reda på. Jag sparade en blick från fönstret. Ett farligt landskap av frestelser, dekandes och upptåg tornade utanför Götgatan.
Nu är jag sen till fest.

M

Din Bob Hund

Vi var på Rockbjörnen jag och Per i veckan. Det var kul.

Ebbot var där. Han var rund och hade kaftan i svart. Jag har bara sett Gustav Vasa på bild men när jag ska försöka föreställa mig hur han såg ut på väg till Uppsala tänkar jag på Ebbot. Svettig med stort skägg och eld i blick.

Gustaf Spetz var inte heller där, tror jag. Han är bra. Jag fick hans skiva för någon vecka sen. Den talar om något annat. Den tilltalar mig. Istället fick jag träffa två av Eskobar. Den lille sångaren och den långe gitarristen. Han heter Fredrik och svajjade betänkligt framför den höga musiken och garvade lite förstrött och rodnade en aning när jag sa att Til we´re dead är en fantastisk svensk popskiva. Daniel, den korte, skruvade på sig och suckade (utan att det hördes) när jag frågade vad de gjorde nu för tiden. Han sa att det turnerades friskt i östeuropa. Då sa jag att det i alla fall är ett steg ifrån att vara stora i Tyskland och Japan. Det är ju annars populärt för band som tappat det eller aldrig haft just det - att vara stora i grisenlant och på solön.

Det fanns ett band från Växjö som hette The Mo (dom hette egentligen The Moe men var tvungna att byta för att ett skivbolag blev arga för att dom hade en kille som hette så). The Mo finns inte längre. De hade en singel på listorna som heter Monaco. Det var en dänga. En gång somnade basisten mot ett staket backstage på Hultan. Då satte Niklas ett par glasögon på honom så vakterna lät honom sova vidare. Det var fint och förstående av Niklas.

Han var där igår och trodde jag jobbade på SVT. Det gör jag inte, jag är ju på TV4 nu. Niklas är från Växjö och har precis flyttat från Malmö till Stockholm. Vi enades om att vi skulle försöka föra mer Malmö till Stockholm i vår. Mer känsla av samhörighet och mindre plånbok.

Det blir nog bra det.

Jag saknade Thomas Öberg hela kvällen. Brottade ner en vän på bardisken i ett försök att få livekänsla på efterfesten. Det var kul. Lyssnar på Bob Hund, på en spelning från Hultsfred. Thomas hånar publiken för att dom sjunger med på rikssvenska. Thomas är skåning.

Jag funderar på att emigrera tillfälligt till skåne i sommar. Där ska jag skriva och sparka i sanden vid fyren, sälarna och golfbanan.
Upp upp upp - ner.

M

Den bästa tiden är nu

´2009 ska bli mitt stora år´, sa Victor till mig över lite uppvärmd thaimat natten två dagar efter julafton. Vi pratade om nästa år. Det året som spås bli det tyngsta i karriären för ganska många. Han drack cola, jag drack öl. Det fanns en kvar i kylskåpet för mig som hade kört runt hela kvällen på kärt folk.

En liten ljusstrimma trängde upp från bastun nere vid sjön. Vi skulle basta sa vi när vi kom dagen efter julafton. Det blev inte så. Vi hade så mycket annat att för oss.
Farmor såg kry ut när vi hälsade på. Hon bar rött med stil och sa att balansen och synen inte riktigt är vad den brukade vara. Elsa är en fin kvinna - stark och stolt. Hon ville promt ge Anton gammaldags vörtbröd. Han tackade nej elva gånger - då frågade jag honom om han inte skulle ta en macka ändå. Vi skrattade och han slog mig på njuren.
Det gjorde lite ont.

Victor menar att man bygger upp, lägger upp, för det som ska komma. En vis tanke. 2008 framspelning - 2009 avslut. Med lite skicklighet inom ramen. Vi enades om att finanskrisen är jäkla trist. En fadäs för många, men inte för oss. Vi äger inget, har inget på banken och saknar lån.

2009 ska bli året då jag:
* Hittar mitt nya hem
* Skapar en svensktopphit
* Håller coctailfester
* Håller ihop
* Producerar det där musikprogrammet i mitt huvud.

Ja - så blir det.

MS

Rocky Dennis + Martin = Höst

Rocky Dennis var hemskt ful. Han såg nästan ut som ett djur. Han hittade en kärlek, det sprack. Han tog livet av sig. Det tror jag är plotten kring Rocky Dennis, det och att Cher är hans mamma (i filmen) men jag vet inte för det var hemskt länge sedan jag såg den.
Vi var på Riche igår. För första gången på evigheter och definitivt första gången denna höst. Magnus Carlsson spelade Jens Lekman, vilken låt minns jag inte riktigt men vi sjöng till den och gjorde det väldigt högt. Det är skönt när en låt spelas väldigt högt när man är ute och vill sjunga med för då kan man göra det utan att någon egentligen hör hur man sjunger.

Höst = Rocky Dennis
Välkommen = Jens L

I morse var jag så där bakis som pappa sa att jag skulle bli när jag blev äldre än dom tidiga kaxiga 20 och något. David låg på soffan och snusade för att han inte orkade gå hem när vi kom till söder. David skulle hjälp vänner att flytta. Inte jag. Jag åt några mackor som Henrik glömde igår och kollade en halv säsong Scrubs och på en smuts i taket.

Det är stopp i mitt avlopp så när jag duschar stannar vattnet på golvet och rinner ut vid handfatet. Det är skitdumt och gör att jag inte kan gå in och lägga håret med strumporna på och sen förstås också för att det just rinner ut och blandar upp sig med golvet i övrigt.

Då, efter att jag valt kläder, valde jag Rocky Dennis för att sjunga till i duschen och välkomna mig ur.

Jag valde Rocky Dennis. Undra om han vet?
Jens tänker på Rocky fast även han tog död på honom (taskigt) och sjunger om det i låtar som ´Jens Lekman´s farewell song to Rocky Dennis´.
Jag lyssnar på den nu, den är fin och lite sorglig. Jens visslar lite och sjunger om lögner och sin mamma.
Så gillar jag också ganska mycket handklappslåtar som ´I saw her in the anti War Demonstration´. Den låter lite gladare och handlar om en tjej som heter Emelie och om pannkakor.

Det är fint. Det är höst.
Ricardo gör bästa pizzan på Söder, kanske i Stockholm. Undra om jag kan få honom att spela Rocky Dennis tributes medan jag äter en Parma och dricker fanta?

(Nu är det en handklappslåt som heter

Bild

Min faster har en pocketkamera med film i. Eller oftast är den full med bilder och måste bytas eller så är batterierna dåliga. Det tycker jag är charmigt. Hon tar 36 bilder och byter film. Först hos framkallarna får hon reda på hur det gick. Vilkas ansikten som blev suddiga eller sagolika.
Hon heter Marianne min faster men jag kallar henne Majsan. Hon gillar att ta kort, många och gärna uppställda bilder. Vi ska stå i grupp och le eller säga något ord som ger oss roliga och trivsamma miner. Pappa tycker oftast att det tar alldeles för lång tid när hon ska ställa i ordning för en bild.

Det är kul och känns jäkligt ärligt. En bild blir vad den blir. Ett ögonblicks verk.

Förlorare - jag?

Vi är förlorare vi två sen vi var 17 år spelas genom mina alldeles för stora högtalare för den lilla stereon som håller dom med ljud. Den är rätt gammal och har minidisc-fack och lyser med grön nyon. Fjärrkontrollen fungerar fortfarande men jag vet inte var den är för den är borta sen länge. Så jag har inte så stor användning av den längre. När jag tänker på det vet jag faktiskt inte om den funkar eftersom jag inte vet vart den är. Kanske har en bil kört över den eller väta förtärt den.

Tänk om vi är förlorare sen vi var 17 år? Det är mer än elva år sen för mig (mindre eller mer för andra beroende på hur gamla dom är). Tänk om det vi trodde inte är det som det är eller blir. Tänk om jag gått helt åt fel håll i elva år. Det är ganska långt åt fel håll. Kanske ett varv runt jorden.
Tyvärr har jag inte tagit den tiden åt att åka runt jorden. Däremot har jag blivit journalist och tv-producent på fina skolor. Folk säger att det är bra och att det kommer lösa sig när som helst. Troligtvis funkar det lite som med tjejer när jag var tonåring och ansiktet inte riktigt hade vuxit ikapp kroppen (eller om det var tvärt om?)
Pappa sa i vilket fall att kärleken kommer när man minst anar det. Nu säger han att det är tillfälligheterna som ger karriären ny fart.
Pappa! Jag är förvirrad.

Kärleken har jag hittat. Men det var inte när jag minst anade det. Istället hade jag letat i alla städer för att hitta en tjej att ta till mitt hjärta. Kanske är ett samtal jag tog idag den där tillfälligheten jag väntar på. Den tillfälligheten kräver mod och lite tur och skulle ta mig tillbaka i rutan.
Det var lycka när jag var 17 år - att stå där och smila och bli bjuden på fest.

Det bästa med i-pod är att man sätta hela skiten på shuffel. Då spelas det musik i väldigt många timmar. Tyvärr blir det ibland en dålig låt eller två på raken som man måste snabbshuffla.
Spelade vinyl innan på min andra stereo. Den har inte shuffel och bara fem-sex låtar per sida. Det blir ett himla springande för att lägenhetens boxliknande tystnad inte ska äta upp mig.

När jag stryker och städar och drömmer lyssnar jag helst på trallvänlig musik. Helst Håkan eller Ulf. Ibland GangStarr.
För elva år sen hade jag inte hört GangStarr eller Håkan.

Tur att jag valde att höra dom.