Ensam - Jag? (del1)

Det är en besynnerlig stad Stockholm. Den ligger på en massa öar som binds samman av broar. I stan bor det massa människor som ilar runt varje dag för att göra det som de gör mest varje dag när de gör saker. En stor flock lämnar hemmen vid åtta snåret för att bege sig till jobb och skola. Samma ivriga sällskap drar sig skyggt hemåt igen vid fem någonstans så där.

En man visslade hela vägen mellan Slussen och Karlaplan på röda linjen i morse. Ingen sa något. Jag tänkte snabbt att jag borde säga åt honom att sluta vissla. Eller kanske trycka en gratistidning i munnen på honom. Det gjorde jag inte.

Det sitter en kvinna något bord bort på fiket. Eller det är en man i grund och botten men nu är det en kvinna. Hon sitter ensam och liksom hukar över en tallrik soppa. Hon ser lite ensam och aningen klumpig ut men också lite söt när hon snyter sig i en medtagen näsduk mellan två sörpel. Det kommer ett litet pipande ljud när hon snyter sig, precis som de sig bör när damer i pärlhalsband och stickad kofta snyter sig.

Jag sitter själv vid ett bord. Det gör jag ibland för att komma bort. Då känner jag mig som världens ensamaste människa. Själv bland massa folk som tisslar och skrattar svider som ett skrapsår ibland. Hon tittar på mig eller tittar åt mitt håll. Jag sitter ensam och tittar på en tjej som gestikulerar mot en annan tjej som har ett mycket irriterande burkskratt.
Jag möter hennes blick. Hon tittar bort. Jag blir lite fascinerad och vill säga hej, men det gör jag inte.

Det är blött ute fast det egentligen borde vara kallt och snöa. Jag ska åka en buss över en bro och en kulle för att komma hem. Bussen kommer, en man tränger sig förbi i regnet och ombord. Jag säger ursäkta, han tittar på mig och går vidare. Det finns bara säten där det redan sitter någon på det ena. Jag står hela resan, det är lika bra så jag inte blöter ner någon med mitt paraply.

Noveller till Franska hymner

Slutprojektet har börjat i skolan. Fram till den 14 april får vi göra vad vi vill inom rörlig bild och sen presentera det för media-Sverige och skolledningen. Jag har hyfsade ångest för vad jag ska göra. Därför har jag under första veckan tvätt, strykit och varvat Desert Storm II (på ps1) samt laddat ner en hel drös med fransk musik och samtida svensk musik. Det konstiga är att låtarna från den tiden på svenska av Anita Lindblom, Lill-Linfors och Anna-Lena Löfgren buskis. ´Lyckliga gatan´av den senare är nästan den ändå låtan jag hitta på svenska som gör mig lite tillfreds.

annars blir det mest ´Melody Nelson´ av famösa Serge Gainsbourg som håller mig sällskap. Och min något alkoholiserade granne rakt nedanför som spelar ashögt med mycket bas när jag har fransk sejour i köket.

Dagarna flyter på och jag känner allt mindre för att gå ut eller göra något speciellt. Däremot har jag kommit på en mängd olika arbetsteser inför slutprojektet. De bästa har kommit till framför strykbrädan och några har med Hans Vilnius att göra. Nu måste jag bara hitta honom.
Uppsala sa någon, men jag vet inte.

M. Makeba spelar på Tranan ikväll. Ska nog dit och hälsa på. Hans spelar disco, soul och sånt. Det kan nog bli lite spännande.

Gå runt

Gärdesfältet ligger precis vid skolan och är stort och grönt och där älskar hundar att springa. Sista självande dagarna i skolan blev det lite av en tradition att flyta ut över fältet på lunchen och bara andas luften som flöt in från vattnet bakom Djurgården. Sällan han jag så långt innan skolan kallade men ofta stannade jag bara för att se de fria hundarna jaga fåglar, varandra och livet ur förbi passerande eller hussar och mattar med sina visslingar och lockrop.

Hade jag varit en riktig hund hade jag älskar Gärdesfälet.

Rättstavning

Jag säger fel på en sak i svenska språket och ogillar en annan starkt.

De som jag säger fel är att jag ibland har svårt att skilja på mig och jag i talform. Jag kan inte komma på något exempel direkt men det härstammar från gymnasiets lite oklara kompisrelationer med folk som, ja - kanske inte gör samma saker som jag gör idag.

Det finns grupper mot sär skrivning. De är töntiga och borde gå med i hjälporganisationer och engagera sig för viktiga saker istället. Men det förringar inte att det är helt galet att särskriva. Och vems fel är det? 

T9 och kanske en del rätt stavningsprogram. 

Jättemycket - fel.

jättegott - fel

jättekul - rätt.

Det meddelar både Ericsson och Apple till mig. 

Men va fan vet de?

Ericsson sjunker ju som en sten på börsen och Apple lät sig köpas upp av Forrest Gump. 

  

Det blev inte som jag trodde

Regikursen har svängt fram och tillbaka i över fyra veckor nu. Först såg jag fram emot det jättemycket, sen blev mitt manus refuserat och ingen verkade riktigt förstå vad jag menade med mina krokiga bokstäver och svävande tankar.

Då tyckte jag det var trist. Mest för att jag inte var något bra på det. På att skriva manus och få folk att fatta vad jag menade, kanske mest för att jag inte förstod vad jag själv ville och hur det skulle gå till. Nu vet jag hur det går till, hur jag ska rita och fixa för att få ett synnerligen gott resultat. 

Igår var jag bildproducent och några sa att det gick bra och jag tyckte det var roligt. Idag har jag skrivit ut mina olika manus i olika färger. De (manuset) heter ´Systrar´ därför har jag valt att skriva ut det i blått och rosa för att dela färgerna lika. 

Av all ångest och riv i håret har jag verkligen lärt mig något nytt denna gången. Fast det ser molnigt ut ibland betyder det inte att solen inte kan dyka upp och ta över. Fast det är sjukt jobbigt att inte fatta så förstår jag ändå hur viktigt det är att inte göra det ibland.

Nyfiken gul. 

   

Pounding

Min samling av musik är vida sträckt. Den rullar fram som ettor och nollor och snurrar i digitala virrvarr i den utsträckning att jag bara kan röra mig fritt i utvalda delar åt gången. I veckan snurrade jag fram The Doves och mindes direkt sommaren 2002 med ett snett leende. Black Rebel, Vue, Yeah Yeah Yeahs, Trail of dead, Monster (Moneybrother) och Doves med flera på trädgårn i Göteborg.

Nu förtiden är det mest Pounding som känns aktuell. Och kanske också Moneybrother med
sina scenkonster, tighta April77 och yviga lugg. Men sommaren 2002 innehöll även Strokes och Libertines vilka i sin tur får mig att resa iväg till The Hollies, The Jam och The Kinks. Kanske inte för den direkt likheten i musiken men för att energin finns där.

Pratade med några av mina kulturstuderande kollegor på DI om ämnet eufori och energi härmodagen.
Vart har den tagit vägen var temat.
Har vi blivit för gamla var frågan.
Det har vi inte blev svaret.

28 är fan ingen ålder - ikväll blandar jag whiskey och Supergrass.

Ljuvliga Ljudmänniskor

Vi har manus och regikurs i skolan. Det är omtumlande mest hela tiden när folk slänger sig med produktionsspråk och gnisslar tänder över en oskarp kamera3. ´Tyst i kontrollen och vem har kopplat om slaven´. Jag är mixer och dukar mest för den verbala trafiken.

Dagens mest spännande var fikan innan lunch. Ljudgänget från Falun, Roger och jag snackade dvd-konserter.
topp tre efter 35 minuters diskuterande:

3. U2, Slane Castle
2. Ulf Lundell, Tyrolen
1. Robbie Williams, Slane Castle

Bubblare var Iron Maiden på Ullevi.

Min personliga favorit är annars Rock in Rio, Iron Maiden gör ´Fear of the Dark´ med trehundra tusen rockers i ryggen. Typ 7:17.

Sen snackade vi lite dubbla outputs och annat nödvändigt också, men det tyckte jag inte var lika intressant.