Förut bodde jag på Lilla Essingen, då åkte jag buss till skola och jobb. Jag hatade det då men saknar det idag. Min nuvarande restid räcker inte ens till att skumma igen en gratistidning. Men inget gott utan något ont med sig (eller är det tvärt om?).
Röda linjen är min springare varje vardagmorgon med banan i väskan och ett tickliknande ögnande på klockan. Fast jag bott på Högbergsgatan i mer än en månad nu och vet att det tar minst en halvtimme till skolan så går jag maniskt hemifrån lagom för att komma fem minuter för sent.
Lämmel.
I tunnelbanan råder ett annat klimat än på bussen. Folk ska upp och ner och fastna i spärrar och stå på fel sidan i rulltrapporna och gå i bredd och inte ha det minst bråttom fast klockan närmar sig nio.
Min frustration över att folk inte har någon perspektion har fått mig att upptäcka en fascinerande detalj. Generellt gör människor precis som alla andra på ett lustigt märkbart sätt i tunnelbanan. Fem personer står i rulltrappan och väntar på att komma ner. Två går förbi och resten följer på. De bildas en kö vid en av spärrarna fast det finns helt lediga passager. En grupp går mot två rulltrappor som leder uppåt, samtliga (med enstaka undantag) väljer att ta samma resa. Ingen pratar med någon främling och ursäkter för inbumpningar är sällsynta som solens närvaro i höst.
Ett av mina favoritspel när jag var liten var Lemmings. Små söta gubbar med blåa kläder och gröna hår. Det var kul. Efter en stunds spelande försökte jag komma på roliga sätt sabba deras dag. Det var lätt eftersom alla gjorde precis likadant.
Jag ska nog försöka bryta mönstret när jag åker imorgon.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar